Recension

: Livet
Livet Åsa Moberg
2017
Natur & Kultur
7/10

Skriva liv, leva skrift

Utgiven 2017
ISBN 9789127145696
Sidor 411

Om författaren

Åsa Moberg (född 1947) är författare, debattör, journalist och översättare. Hon har bland annat skrivit Simone och jag – tankar om Simone de Beauvoir (1996), Lustpunkten. En bok om inlärning utan utbildning (2006) och Hon var ingen Florence Nightingale (2007).

Sök efter boken

Att läsa Åsa Mobergs självbiografi Livet när man just läst ut hennes roman Familjen som exploderade är mycket intressant – hur nära följer romanen biografin, egentligen? Bra nära, tycks det. På samma sätt är det med de andra böcker av Åsa Moberg jag läst; att de haft självbiografisk förankring har varit uppenbart men kanske inte i hur hög grad. Samtidigt finns det naturligtvis områden med stora avvikelser, där de skönlitterära versionerna av händelser och relationer är mer tillspetsade.

Det verkliga liv som skildras är dock bitvis spännande som en roman. Den unga Åsa som tycks befinna sig i händelsernas mitt mest hela tiden, som blir språkrör om inte för en hel generation så för en stor del av den. Hon får förfrågningar om allt möjligt och tackar ja och ja igen, vilket nu gör att hon känns som en person som alltid funnits där. Hur långt hon kan gå på talang, vetgirighet, nyfikenhet och egenhändigt införskaffad bildning istället för formella utbildningar känns också så avlägset idag.

Det är ett skrivande liv sett i backspegeln. Ett skrivande som här skärskådas en andra och tredje gång. Gamla dagboksanteckningar, krönikeutkast och romanutkast blir till underlag för nya reflektioner. Det är mycket i samhället som är annorlunda nu men också mycket som är sig väldigt likt. Strider som utkämpades på 1970-talet pågår än.

Det är en annan tid. 1968 bor den tjugoåriga Åsa i ett litet hus i Vita Bergen med den sjutton år äldre Tor-Ivan Odulf, som hon träffat av en ren slump en dag. Alla bekvämligheter saknas, vatten hämtas i en pump en bit bort och vinden viner men det finns också en tilltalande enkelhet. Något som hon sedan söker sig till vad gäller boende. Närheten till naturen och strapatserna blir till en motvikt mot det intellektuella arbetet.

De passerar revy, storheterna bland författare och fotografer, Märta Tikkanen, Birgitta Stenberg, Christer Strömholm … namnen som skimrar lite extra men också namnen på några av mina gamla skolkamraters föräldrar. Sammanhanget blir så tydligt, det hon var en del av, det människor kring mig också varit en del av.

En både märklig och rimlig gränsdragning har gjorts i att det som tillhör det nuvarande förhållandet inte finns med i boken, ett ämne för en andra del, sägs det. Avståndet som kanske måste till för att skriva om de närmaste, avståndet i tid och rum. Förståelsen som växer fram först när det är för sent, insikterna som kräver egna erfarenheter för att nås.

Det är ett liv som levts fullt ut på många områden, på tvärs mot gängse uppfattning om hur det ska vara, vad man ska göra, men också med sina sorger och besvikelser, som nog gjort mer ont än vad som riktigt kommer fram.

Det är underhållande och snabbläst, det händer mycket och ännu mer, stiltje och döda punkter finns det inte utrymme för. Allt bärs av en övertygelse om att hon har något att berätta.

Trots att de förhållanden hon haft tar ett stort utrymme är något som etsar sig fast hur viktig vänskap är. En hyllning till vännerna som ser och tar hand om, som utgör livlinor när makar går bort, när livet jävlas å det grövsta.

Saga Nordwall

Publicerad: 2018-01-29 00:00 / Uppdaterad: 2018-01-28 22:20

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #7232

Inga kommentarer ännu

Kommentera

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?