”Finns det något annat sätt att vara människa på?” frågar sig Lars Hermansson i ett av de starkaste avsnitten i 10 avstånd. Diktsviten rör sig i scener där diktjaget hälsar på sin åldrande mamma på äldreboendet.

Avståndet till mamma har krympt de sista
åren, och nu när vi satt henne på äl-
dreboende är det ibland inte läng-

re till min dotter – en smekning över
kinden, ett leende till svar – min dotter
växer medan boken skrivs – 70 centimeter,

Ett sätt kan vara att skriva dikt. Ett annat att mäta allt i sin omgivning i avstånd, vilken är utgångspunkten i 10 avstånd. Vårt sätt att mäta allt – avståndet mellan platser, liksom mer sociala avstånd som avståndet mellan människor. Eller mer abstrakta och existentiella avstånd, som det mellan två ord i hjärnan, eller avståndet mellan kroppsdelar. I Hermanssons essäistiska diktbok ryms allt detta. Det är med personlig ton som skiftar mellan vardagsnära, politiskt och storvulet filosofiskt som han tar sig an världen ur avståndets perspektiv.

Det är en vacker utgångspunkt; avståndet. Så föränderligt, abstrakt och samtidigt så mätbart på många sätt. Med avståndet distanserar vi oss, definierar och dekonstruerar. ”Det finns ett avstånd som förenar, det finns himlavalv.” skriver Hermansson. Det är sant, avstånd förenar också, bildar gemenskap och förståelse. Samtidigt är avståndet en tidsmarkör, ett uttryck för det informationsteknologiska samhällets behov av precision:

avståndet till ICA folkungagatan
från mitt hus är 420 meter när jag mäter
med lillfingret på Google Maps

Ibland blir Lars Hermansson pladdrig på ett för essän ganska vanligt vis. Det är ofta okej med mig att han blir det, särskilt när textflödet vidgar sig och hoppar hejvilt mellan litterära referenser och personliga meddelanden. Att texten uppehåller sig mycket vid det kroppsliga lyfter också och förtätar avståndet mellan sinnlighet, vardag, tid och liv. Det händer dock att Hermansson i sin pladdrighet svävar ut i ljud och begreppslekar – ett slags försök att införliva även språkanvändningen i avståndsperspektivet – och här är gränsen tunnare, jag tappar bort mig. Formen med de många radbrytningarna, avstånden mellan stroferna, kräver också en del av läsaren och får mig att börja om flera gånger.

10 avstånd är dock en utmärkt diktbok att läsa i augustiskymningen innanför ett öppet fönster där kvällsljuden då och då susar in. Lyssna, fundera på avståndet till syrsorna. Känn den mätta, lugna augustiluften. Fundera på avståndet till hösten.