Omslaget till Carolina Thorells fjärde diktsamling Matriser för ett landskap pryds av vad som ser ut att vara en kolteckning. Mjuka konturer målar fram något otydbart men på samma gång bestämt. Streck, former och skuggor bildar det som ena stunden smälter in i bakgrunden, andra gånger står helt lysande för sig självt. Ett landskap.

På liknande sätt ter sig sedan själva dikterna i Matriser för ett landskap. De är uppdelade i olika sviter där de flesta har namn som på något sätt utgör konturerna i landskapet. ”Talar”, ”mamma”, ”det drömmande” och ”brev, anteckningar”. Mot slutet finns dock några som saknar namn. Dessa är det konturlösa, bakgrunden. Det som smälter in och smälter ihop med det övriga.

Man kan inte skära platsen ur en bok

Står det på sidan 39, på en ensam rad. Ingen punkt, ensamt i landskapet. Men ändå i relation till något annat. Eller som på sidan 82:

Det går inte att låtsas att jag inte finns

Att utplåna mig själv
för att utplåna
avståndet

Avstånd, existens – att behöva utplåna är att finnas. Att låtsas något är detsamma som att erkänna något annats existens. Och i ett landskap samverkar allt, vare sig man vill det eller inte.

Men Carolina Thorells poesi är också fylld av det som är konkret och vardag. Små, lugna ögonblick som är gripna ur sitt sammanhang, men värda att stanna upp vid. Som här, på sidan 31:

Mot kvällen tar huset
tillbaka sina boende

Badringens rosa O
på förstubron

Det här är passager som gör Matriser för ett landskap till en jordnära diktsamling, något att vara en del av. Långsamt rör den sig genom det påtagliga, via det sinnliga till det glasklara konstaterande.

Att vara en människa blir giltigt när någon står kvar

(s. 59)

Eller:

Barnets smärta
att det ser oändlighet
vad det än ser

(s. 38)

Carolina Thorells landskap är vuxet och tryggt. En enslig sommarstuga där man kan landa, vara själv en stund och fundera, lämna ett tag för att sedan komma tillbaka till. Det är sällan provocerande, det hickar aldrig till under läsningen, men det är inte alltid nödvändigt. Ibland räcker det gott och väl med lugn, och något vackert att vila ögonen på.