Recension

: Det alkemiska hjärtat
Det alkemiska hjärtat Carolina Thorell
2001
Albert Bonniers förlag
6/10

Spretigt och okoncentrerat

Utgiven 2001
ISBN 9100578673

Om författaren

Carolina Thorell, född 1961, grafisk konstnär och författare, bor och verkar i sin hemstad Sandviken. Hon har gått Grafikskolan i Stockholm och tidigare gett ut diktsamlingarna, ”Blå trampoliner” 1991, ”Det alkemiska hjärtat”, 2002 och ”Sången i sköldpaddshuset”, 2004.

Sök efter boken

Det är som det är med viss poesi, bara att kapitulera inför den direkta förståelsen och istället söka ett större sammanhang, en ambition, ett program eller ett utslag av förtvivlan. Jag måste erkänna att jag ganska ofta gjorde platt fall i min egen läsning av Det alkemiska hjärtat, för att nu inte tala om tolkningen. Det är ambitiöst, det är omfattande och det är ordsvalleri. Sida upp och sida ner, där varje rad pockar på omläsning och eftertanke. Vad menas? Syftar orden framåt eller bakåt? När kommer den där raden som ställer allt på skaft eller är själva porten till dikten. Nej, jag tycker att många dikter, framförallt i början av samlingen, saknar koncentrationen.

Interpunktionen är lämnad därhän. I och för sig inget fel med det, men när meningarna bryts upp till fragmentariska satser som stångas mot varandra blir dessa utbyggda dikter ett pusslande på alltför många nivåer. Jag är inte den som förespråkar motståndslös dikt, tvärtom, friktionen i språket är diktens främsta källa och motor, men här känns adjektiv och verb staplade på varandra direkt omotiverat. Man sitter med en önskan att diktaren ska tala i lyriskt klarspråk. Om jag får uttrycka mig så.

Nu är förvisso inte alla delar av Det alkemiska hjärtat lika gåtfulla. Den inte så spretiga slutdikten har ett längre och mer sammanhängande tilltal. Och ibland lossnar det rejält mellan sidorna, rebusen uppträder i sin enkelhet vilket kan ge god effekt. Som i dikten "Namnen utantill" där det plötsligt står "Jag fortsätter att dag efter dag/dikt efter dikt/foga ihop mig/ till ett slags läsbarhet". Jag tror det finns en slags kärna och nyckel i de här orden. Det är framförallt en näst intill besatthet av orden och den personliga möjlighet till självkännedom språket erbjuder som i detta fall drivit poeten. Det är vad alkemin går ut på, tampas med de galna idéerna, att språket någon gång blir till det GULD! som så många poeter, och inte minst modernister, önskat sig!

Thorell påminner ibland om Katarina Frostenson (t ex. fascinationen inför färgen gult) och Ylva Eggehorn i sina försök till att göra orden precisa och bilderna uttrycksfulla. Men där hennes föregångare ofta nöjer sig med att ekvilibrera i stilistiska figurer och expressionistiska landskap, pockar Thorells dikt ändå på något slags budskap. Det är en känsla jag har, men tyvärr stannar den därvid. Kanske är igenkänningsfaktorn för taskig!

Textutdrag (Visa/göm)

Anders Edwartz

Publicerad: 2002-03-10 00:00 / Uppdaterad: 2011-01-23 17:48

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #495

Inga kommentarer ännu

Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?