Det första jag uppmärksammar hos Helena Österlunds diktsamling Ordet och färgerna är just titeln i den första av de två långdikterna: Ordet. Jag tvekar till att ordet står i singularis, för hos mig är ord alltid i pluralis, de är orden, de följer efter varandra, bildar bilder, meningar, skeenden. Därför blir min ingång till Ordet och färgerna en felhet. Men det är en felhet som rätar ur sig själv ju längre in jag kommer i Helena Österlunds dikt. Och långt kommer man.

Trots allt är dom fler, orden i Ordet. De har röst och stil och ton och framförallt rytm. En rytm att följa, dras in i, hypnotiseras av. Den går inte att tala förbi eller värja sig för, den fortsätter och fortsätter. Därför känner jag mig nästan lite störd av den, jag kan inte sluta läsa när jag vill eller måste. Egentligen vill jag börja om då, för att komma rätt. Men det är svårt att börja om när det inte finns en början. För det är så jag upplever den, som något utan början och slut, som något som mest bara är. Ändå började det med snö:

Det började med snö
Det var snö
Jag var inte i snö
Jag var i snö

Snön var vit
Kall
Och fuktig
Snön var tyst

Där den första dikten Ordet mest är ett varande är den andra dikten Färgerna mer ett skeende, eller en vilja om överlevnad. Det finns ett jag och en varg och ett händelseförlopp om vem det är som ska leva.

Jag sitter på marken
Jag ser att vargen sitter på marken
Vargen ser på mig
Jag vill inte att vargen ska se på mig
Vargen ler
Jag vill inte att vargen ska le
Vargen sitter på marken
Vargen ser på mig
Jag ser på vargen
Jag vill inte se på vargen
Men jag ser på vargen
Vargen ser på träden
Jag ser på vargen
Vargen reser sig
Jag sitter kvar
Vargen går
Men jag sitter kvar

Det finns ett tvivel på den egna kroppen, om den är svag eller stark, kall eller varm, hungrig eller mätt. Svagheten skymtar därunder, i behovet att upprepa, att säga igen och igen tills det blir sant. Trots denna misstro upplever jag texten som stark, det är en fråga om liv och död med viljan att överleva.

Det är också en spännande dikt. Jag läser vidare för att jag vill veta hur det går på samma sätt som när jag läser en roman. Samtidigt rör den sig nära det surrealistiska och svänger och tar andra vägar än de förväntade gång på gång. Vilket gör att händelseförloppet inte kan förutses, det ökar spänningen än mer.

Ordet och färgerna är vita dikter, en vit bok, en vacker bok.