Recension

: Ordet och Färgerna
Ordet och Färgerna Helena Österlund
2010
Albert Bonniers förlag
6/10

Vita dikter

Utgiven 2010
ISBN 978100123871
Sidor 179

Om författaren

Helena Österlund. Foto: Caroline Andersson

Fotograf: Caroline Andersson

Helena Österlund är född 1978 och bosatt i Stockholm. Hon debuterade 2010 med diktboken Orden och färgerna, för vilken hon tilldelades Borås Tidnings debutantpris. Kari 1983 är hennes första roman.

Sök efter boken

Det första jag uppmärksammar hos Helena Österlunds diktsamling Ordet och färgerna är just titeln i den första av de två långdikterna: Ordet. Jag tvekar till att ordet står i singularis, för hos mig är ord alltid i pluralis, de är orden, de följer efter varandra, bildar bilder, meningar, skeenden. Därför blir min ingång till Ordet och färgerna en felhet. Men det är en felhet som rätar ur sig själv ju längre in jag kommer i Helena Österlunds dikt. Och långt kommer man.

Trots allt är dom fler, orden i Ordet. De har röst och stil och ton och framförallt rytm. En rytm att följa, dras in i, hypnotiseras av. Den går inte att tala förbi eller värja sig för, den fortsätter och fortsätter. Därför känner jag mig nästan lite störd av den, jag kan inte sluta läsa när jag vill eller måste. Egentligen vill jag börja om då, för att komma rätt. Men det är svårt att börja om när det inte finns en början. För det är så jag upplever den, som något utan början och slut, som något som mest bara är. Ändå började det med snö:

Det började med snö
Det var snö
Jag var inte i snö
Jag var i snö

Snön var vit
Kall
Och fuktig
Snön var tyst

Där den första dikten Ordet mest är ett varande är den andra dikten Färgerna mer ett skeende, eller en vilja om överlevnad. Det finns ett jag och en varg och ett händelseförlopp om vem det är som ska leva.

Jag sitter på marken
Jag ser att vargen sitter på marken
Vargen ser på mig
Jag vill inte att vargen ska se på mig
Vargen ler
Jag vill inte att vargen ska le
Vargen sitter på marken
Vargen ser på mig
Jag ser på vargen
Jag vill inte se på vargen
Men jag ser på vargen
Vargen ser på träden
Jag ser på vargen
Vargen reser sig
Jag sitter kvar
Vargen går
Men jag sitter kvar

Det finns ett tvivel på den egna kroppen, om den är svag eller stark, kall eller varm, hungrig eller mätt. Svagheten skymtar därunder, i behovet att upprepa, att säga igen och igen tills det blir sant. Trots denna misstro upplever jag texten som stark, det är en fråga om liv och död med viljan att överleva.

Det är också en spännande dikt. Jag läser vidare för att jag vill veta hur det går på samma sätt som när jag läser en roman. Samtidigt rör den sig nära det surrealistiska och svänger och tar andra vägar än de förväntade gång på gång. Vilket gör att händelseförloppet inte kan förutses, det ökar spänningen än mer.

Ordet och färgerna är vita dikter, en vit bok, en vacker bok.

Emelie Novotny

Publicerad: 2010-08-19 00:00 / Uppdaterad: 2010-08-18 23:00

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #3835

7 kommentarer

Det var det värsta dravel jag varit med om!

Chrille Oregistrerad 2010-08-19 12:09
 

Jag tittar på skärmen
Thomas tittar på mig
Jag tittar på Thomas
Thomas tittar på skärmen
Jag vill inte titta på skärmen
Jag tittar på Thomas
Thomas äter sin matlåda
Jag tittar på
Thomas diskar
Jag går

Chrille Oregistrerad 2010-08-19 12:13
 

om du menar banalitet och vardaglighet med dravel så håller jag med dig. men när dikten får fortsätta upprepa sig, expandera, klona sig själv, växa, flyta in i något annat sida efter sida, så går den ifrån vardagligheten och banaliteten och blir en röst eller ett väsen som gör något med språket och upplevelsen av det.

Emelie Novotny Redaktionen 2010-08-19 13:56
 

Jag vill verkligen förstå detta. Det är inte så att jag är dum, inte på något sätt. Det känns bara så, hur skall jag uttrycka mig, hafsigt. Ingen magi. Eller glöd, som poesi så ofta har. Men detta är väl kanske en annan form av poesi som jag inte förstår. Jag menade egentligen inget illa med ”dravel” dravel kan vara bra – förlösande. Jag fick bara känslan av att detta var så ”enkelt”, men enkelt kan ju också vara bra. Så, Emelie – hjälp mig att förstå. :)

Chrille Oregistrerad 2010-08-20 09:29
 

:) det är alltid svårt att förklara böckers magi, just för att den inte går att förklara. jag tror ju att dikter ska upplevas, inte förstås, så mitt enda råd är att läsa och uppleva.

Emelie Novotny Redaktionen 2010-08-20 11:05
 

Jag har hört Helena Österlund läsa högt ur den här samlingen och tyckte också till en början att det var ganska platt och banalt. Men det är något med upprepningen och rytmen som gör att det efter ett tag blir starkt och suggestivt istället. Upprepningen blir också ett sätt att få vardagliga ord att börja låta främmande, och därmed mer laddade. Så ett tips för att få ut mer är nog att läsa högt, som jag ofta tycker funkar bättre när det gäller poesi.

Alice Thorburn Redaktionen 2010-08-20 11:36
 

Tack för tipsen! Jag skall ge det en chans, bara för att jag älskar att ha fel! :)

Chrille Oregistrerad 2010-08-23 09:12
 

Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?