Recension

: De försvunnas namn
De försvunnas namn Maria Küchen
2001
Albert Bonniers förlag
6/10

På jakt efter tomrummet

Utgiven 2001
ISBN 9100572160

Om författaren


Fotografi: Bengt af Geijerstam
Maria Küchen (tidigare Gummesson) är författare och kulturjournalist och har gett ut ett tiotal böcker, bland annat lyrik, skönlitterär prosa och facklitteratur. Hon debuterade med diktsamlingen ”Hos ljusmålaren” 1989.

Sök efter boken

"Där till och med det poetiska ordet misslyckas, där skall musik uppstå" står det att läsa på försättsbladet till denna Maria Küchens femte diktsamling.

Orden är inte hennes egna, utan tillhör den slovenske filosofen Slavoj Zizec. Ja, kanske är det så, när poesi inte förmår täcka in det poetiska, i tystnad eller avsaknad, det är då det sker.

Hur som helst så söker sig ofta texterna i De försvunnas namn mot en plats i tillvaron och språket där avsaknad råder. Som i det första stycket "hjärnan, nervsystemet, de fem sinnena", där (ett av svensk dikts favoritteman?) en enkät besvaras, dock är "frågeformuläret förekommet" varför vi bara får svaren.

Sedan följer dikter om ett havandeskap och den havande rör sig i Stockholm, betraktar världen och naturen och ser gång på gång hur allt sammansmälter till en helhet.

"Vissa växter dör av radiostationer. Den stora kroppen/vi är en del av dör blad för blad". Swedenborgska tongångar således, där livet är statiskt gentemot helheten.

Jag läser dikterna om och om igen och kommer på mig själv med att undra över var den röda tråden finns i De försvunnas namn. Kanske är vi alla försvunna inför varandra, utplånade i konflikten mellan självmedvetande och kollektiv: "Vi är ett snår av/levande/ensamma fåglar".

Och häri ligger samlingens kvalité, men som också skulle kunna vara dess svaghet, det varierande innehållet. Dikterna rör vid så mycket: det nämnda barnet, människans sinnen, språket, naturen, diktandet, Europas politik, kärlek, erotik, död… men allt binds samman och interfolieras, som bodde det en naturkraft i raderna, en biologisk kedja som måste följas till slutet, om det sedan är att födas eller dö. En total hängivenhet, självkoncentration.

Eller som Küchen själv uttrycker det i den kliniska raden: "att dikta är en autism".

Anders Edwartz

Publicerad: 2001-04-02 00:00 / Uppdaterad: 2011-01-23 17:16

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #157

Inga kommentarer ännu

Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?