Recension

: Ärret efter drömmen
Ärret efter drömmen Horace Engdahl
2009
Albert Bonniers förlag
8/10

Engdahl lyfter på masken

Utgiven 2009
ISBN 9100123897
Sidor 207

Om författaren

Horace Engdahl, f. 1948, har flera karriärer bakom sig som bland annat kritiker och essäist, akademiker och akademieledamot. 1999 tillträdde han posten som ständig sekreterare i Svenska Akademien men lämnade den tio år senare till Peter Englund.

Sök efter boken

”En essäförfattare skall inte gå ut för hårt. Likt en diplomat som förhandlar ur ett styrkeläge, kan han vänta med att skärpa tonen.” Så skriver Horace Engdahl men följer lustigt nog inte själv rådet. I sin nyutkomna Ärret efter drömmen går han istället ut stenhårt: ”Omdömets fria verksamhet är lika vacker som fantasins, och lika nödvändig.” Det är en kaxig sak att säga, särskilt om man själv är essäförfattare. Lika kaxigt är det att kort därefter utnämna slutet av 80-talet till en renässansperiod för kulturtidskriften (då han själv var som aktivast). Eller att tala om hur den intellektuella sfären skingrats på 00-talet (då han själv varit upptagen). Det krävs helt enkelt ett jäkla självförtroende för ett sådant anslag och det har Engdahl. Frågan är bara om han har täckning för sina påståenden eller om han, för att tala med Göran Hägglunds ord, skrittar runt på för höga hästar?

Låt mig svara direkt på frågan: ja, han har täckning. För Ärret efter drömmen är en underbar liten essäsamling som visar kritiskt tänkande när det är som bäst. Den fungerar som kokain: skärper tanken under några sekunder och lämnar en sedan med en oändlig saknad. Man längtar genast efter mera men är samtidigt glad att man inget har, för den här typen av essäer ska avnjutas i små doser. De är koncentrat eller, för att tala med Engdahls egna ord, språngbrädor ut i oändligheten.

Men först något om upplägget. Det är egentligen ganska enkelt: Engdahl presenterar en författare (vanligtvis en bortglömd sådan), skissar en mikrobiografi och säger något knivskarpt på en rad eller två. Så slutar essäerna med en poetisk reflektion – Engdahl är mästare på avslut – och oftast handlar det bara om några sidors läsning. Till formen är därför Engdahl något av en klassicist och till skillnad från sina idoler – en Barthes, en Derrida – ligger hans styrka på ett annat plan. Oftast har essäerna också något anspråkslöst över sitt ämnesval: ljudens betydelse i Atterboms lyrik, Runebergs syn på fäderneslandet och begreppet ”det demoniska” hos Almqvist för att bara nämna några. Det känns liksom nedtonat, nästan lite nördigt, som om Engdahl bara skrev för de redan förhäxade.

Men självklart är anspråkslösheten bara skenbar. För bakom motiven och den traditionella formen döljer sig dessa ”språngbrädor”. Plötsligt förvandlas texten från det partikulära till det universella: Engdahl kan gå från att diskutera en enskild essä till essän med stort E. Så här kan han skriva:

För essäisten är de vetenskapliga begreppen kommandoord som han vägrar lystra till, eftersom han har rivit av sig gradbeteckningarna.

Är det inte en underbar beskrivning av vad essän kan vara? En röst som vill tala till alla, även om de svårbegripliga sakerna som vetenskapen vill ha för sig själv. Jag läser citatet och tänker att det där, det är ju på pricken vad Engdahls essäer gör. De låter inte Atterbom och Moritz vara ifred utan stiger ner i gravkryptan med läsaren på rygg. De säger ”titta här, det här är faktiskt bra och nu ska jag förklara varför”. Samtidigt väjer de inte för det svåra. I en fantastisk essä om Runeberg förklarar Engdahl att det knappast är någon idé att söka det aktuella hos författaren. Söker man något sådant blir man besviken. Istället handlar allt om inlevelse:

Runeberg ger oss tillbaka en oblandad hänförelse som inte längre är möjlig, men om detta är dikten i sin oskuld omedveten. Den sänder oss på själavandring.

Dikten kan få oss att ”gråta fädernas tårar”, skriver Engdahl lite senare, den kan få oss att förstå det vi inte kan förstå, att känna det omöjliga. Så lyder hans idé om konsten och själv sitter jag och nickar med tårar i ögonen. Jag tror också på konstens kraft. Jag gillar också Runeberg.

Men så inser jag plötsligt att jag blivit utsatt för diplomaten som gradvis övertalat mig till det här och att jag borde ha kommit ihåg att Engdahl redan lyft på masken. Jag tycker ju inte alls att Runeberg är spännande. Och att han skulle sända oss på ”själavandring” är ju ytterst tveksamt. Plötsligt inser jag att jag har blivit inlurad i romantikens absoluta värdehierarki av en Engdahl som sedan länge övergett poststrukturalismen.

Så trots att Engdahls essäer är så fantastiska och vackra vill jag göra en liten reservation just för att de är fantastiska och vackra. Engdahl skriver alltid i lyrisk hänförelse över de stora, gärna slumrande mästerverken. Han rycker med läsaren. Det gör att man riskerar att missa att han aldrig problematiserar sin egen smak, som är idel finkultur, eller tar ett steg utanför kanon (eller det som varit kanon). Engdahls styrka är därför också hans svaghet: hans enorma självförtroende och försäkran om den egna förmågan.

Textutdrag (Visa/göm)

Rasmus Landström

Publicerad: 2009-09-24 00:00 / Uppdaterad: 2011-01-16 13:18

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #3442

Inga kommentarer ännu

Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?