Recension

: Cigaretten efteråt
Cigaretten efteråt Horace Engdahl
2011
Albert Bonnier
8/10

Horace på bästa humör

Utgiven 2011
ISBN 9789100126940
Sidor 158

Om författaren

Horace Engdahl, f. 1948, har flera karriärer bakom sig som bland annat kritiker och essäist, akademiker och akademieledamot. 1999 tillträdde han posten som ständig sekreterare i Svenska Akademien men lämnade den tio år senare till Peter Englund.

Sök efter boken

En ny bok av den gamle snobben Horace Engdahl! Hur kul kan det vara? Riktigt kul, om ni frågar mig. Läsningen av hans nya bok Cigaretten efteråt försänker läsaren i ett stilla lyckorus. Vissa partier läser man om av bara farten för att de är så välfunna och roliga. Det verkar som att Horace Engdahl sällan har varit på bättre humör.

Strax efter att Engdahl frånträdde sin post som Svenska Akademiens ständige sekreterare för några år sedan lät han publicera essä-samlingen Ärret efter drömmen; djuplodande essäer med musik och litteratur i fokus, späckade av den där spränglärdheten som Engdahl kan låta forsa fram helt obehindrat. Så kommer nu en liten ”tankebok”; Cigaretten efteråt. Här är anslaget betydligt lättare än i den föregående boken. Här rör det sig om mini-essäer, betraktelser och aforismliknande sentenser.

I slutet av nittiotalet gav Engdahl ut Meteorer, en bok som på många sätt liknar Cigaretten efteråt. Men där jag upplevde att Meteorer kunde kännas lite konstruerad och sökt, kanske t.o.m. torr, upplever jag inte alls detta med Cigaretten efteråt. Här är anslaget fjäderlätt och tonen nästan ständigt underhållande. Under stora delar av boken kan man liksom höra Horace sitta och småfnissa i bakgrunden.

Det man i sin fördomsfullhet förväntade sig av Engdahls penna ryms under rubriken ”Reaktionära betraktelser” där ett antal otidsenliga tankar ryms. Naturligtvis driver Engdahl i rubriken både med sig själv och läsaren. Men här finns också allvarligheter, såsom funderingarna kring dagens samhälle, ungdomen, konsten, kommunikationen. Här slaktas t.ex. bloggandet (”Bloggen är skrivandets återfall i adolescensen”), och det är inte svårt att instämma i Engdahls analyser.

Men sedan överraskar han tvärt genom att tala om det beklagliga i den sekulariserade konsten. Konstens skiljande från transcendensen har ”varit en hård läxa.” Det som återstår är ”kött och kitsch”. Sällan hade jag förväntat mig Engdahl som det heligas tillskyndare, låt vara i en ganska allmänreligiös mening. Det här är självklart en bok där Horace Engdahls egen personlighet får stor plats, och lika väl som han (på lek) uppfyller läsarens fördomar om honom utmanar han dem också.

Vad som som är genomgående påtagligt i boken är det melankoliska stråket, och häri skiljer den sig också från Meteorer och för all del Ärret efter drömmen som ju givetvis inte hade samma möjligheter att vara personlig. Man kanske just kan tala om ett ”ärr efter drömmen”: Engdahl har åldrats, det viktiga uppdraget som Akademiens ständige sekreterare har han frånträtt, barnen är utflugna – vad återstår i livet? För Horace Engdahl verkar det inte vara att tillämpa den vishet som är sanningen om livet, för ”den sanningen kan man läsa sig till”, utan den sanning som är vishet att leva livet:

Att andas, att möta solljuset, att gå genom en park och känna doften av annalkande vår, att få ett livstecken från något av sina barn eller att höra av en gammal vän, att ligga bredvis sin älskade när hon somnat och lyssna till hennes lugna andetag.

Eller Engdahl kan, i en av bokens finaste passager, tala om den tröst litteraturen kan skänka en dag ”då allt är förlorat”: Man påminner sig

några oförvillade rader, letar upp dem, läser dem andäktigt, och med ens ter sig människolivet på avstånd, som ett landskap där ljus och skugga jagar varandra utan att man kan göra något åt det. Det är en humor högre än humorn, ett tyst skratt utan munterhet. Eller förlåt mitt högtravande uttryckssätt! Det är som när någon i en svår stund räcker fram ett glas whisky. Tack!

”Utan att man kan göra något åt det”; det är nyckelordet i denna fina lilla bok. Men det är inte resignerat och tröstlöst, det är tvärtom djupt trösterikt. Det är ju livet i all dess brokiga rikedom. Läs alltså denna bok, långsamt och eftertänksamt. Gärna med ovan nämnda glas whisky nära till hands.

Richard Pleijel

Publicerad: 2011-11-28 00:00 / Uppdaterad: 2011-11-28 09:03

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #4441

Inga kommentarer ännu

Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?