Ann Heberlein blev något av en medial figur 2009 när sensationsjournalistiken fick vittring på berättelsen om en teologie doktor i etik som försvann spårlöst samtidigt som hon just utkommit med en självbiografisk bok om självmordstankar, ångest och ett liv med diagnosen bipolär typ 2. Det blev ganska ovärdigt och spekulationerna om att försvinnandet skulle ha varit en PR-kupp var cyniska bortom anständighet. Ett gott liv är på många sätt en uppgörelse med den tiden och skamlösheten hos medie- och förlagsvärlden. Som sådan är den också övertygande i sin rättmätighet, även om den ibland får beröringspunkter med samma slags personjournalistik som Heberlein vänder sig från.
Mycket plats ges åt den i boken icke namngivne förläggare som nappade på bokhandelsframgången Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva (Weyler förlag, 2009). Läsaren visas in bakom kulisserna på ett obalanserat maktförhållande där publicering och påföljande turné med signeringar, intervjuer och bokmässor beskrivs som utnyttjandet av en människas svaga tillstånd. Uppmärksamhet betyder pengar och Heberlein blir en kassako på freakshow. Lika ingående fortsätter det med klassresan, ögonblicksbilder från djupa kriser, porträtt ur arbetarbakgrunden och oroliga anhöriga.
Bredvid biografin drar Heberlein en annan tråd, ett fritt och kunnigt resonemang kring frågor om godhet och ondska, friskt och sjukt, normalt och onormalt och hur det goda livet egentligen skulle kunna se ut. Men hur flitig hon än är med reflektioner och hänvisningar till stora tänkare förblir det personliga materialet det mest medryckande. Det blir trixigt: den redan marknadsförda slags Heberlein, den diagnostiserade, blir alltså bokens förgrundsgestalt framför andra. Och detta är precis vad hon skriver att hon avskyr. Att reduceras till bilden av en sjukdom. Det ligger en paradox i att Heberlein inte kan fortsätta sin berättelse utan att samtidigt upprätthålla den förenklande bilden av sig själv. Hon framhåller viljan att slippa bli etiketterad med sin diagnos men fortsätter berätta om den – och hon gör det så bra att det fångar all uppmärksamhet.
Men omdömet att Ett gott liv gärna hade fått lämna mer plats åt biografi istället för livsfilosofi handlar inte om lusten att beskåda någons snaskiga persondetaljer. I sin kraftfulla framställning av klass, medielogik och förlagsvärlden är den viktig. Att hon fortsätter ge röst åt hur det är att leva med en psykiatrisk diagnos är omistligt.
Publicerad: 2011-11-27 00:00 / Uppdaterad: 2011-11-27 00:35
Inga kommentarer ännu
Kommentera eller pinga (trackback).