Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva kan kort beskrivas på följande vis: framgångsrik kvinna i 30-årsåldern beskriver hur det är att leva med den psykiska sjukdomen bipolär typ 2, tidigare benämnd manodepressivitet. Ännu kortare, men kanske inte helt rättvist, kan boken beskrivas som en orgie i självutlämnande. Ann Heberleins bok är otroligt uppriktig och ingående. Allt, från djupaste ångest till självmordsförberedelser, är explicit uttryckt och som läsare tänker jag gång på gång: Hur vågar hon!?

Den ångest Heberlein beskriver är, enligt henne själv, inte den där mesiga sorten som framkastar att livet är svårt ibland, men bara man vill så går det. Det är inte den sortens ångest som är fin att slänga sig med, en slags kreativ och till och med lite klädsam ångest. Jag är delvis beredd att hålla med (även om jag personligen betvivlar att en kreativ och klädsam ångest finns). Den ångest Heberlein beskriver är knappast klädsam, snarare nedbrytande och rent ut sagt livsfarlig. Det är den typen som inte går att leva med. Eller som åtminstone får dig att starkt betvivla det faktum att det går.

I vanliga fall ställer jag mig skeptisk till Ann Heberlein. Kanske inte till henne som person, utan snarare de resonemang hon för och de åsikter hon framför och ställer sig bakom. Det är ganska sällan vi är överens, hon och jag. Jag har inte helt sällan avfärdat henne som en iskvinna med en alltför elitistisk människosyn för att vi någonsin skall kunna mötas i något slags samförstånd.

Men det här är annorlunda. Heberlein, som säger till andra att ta tag i sig själva, ta ansvar och inte skylla på något så dumt som omgivningen och sin bakgrund, visar sig själv vara felbar och mänsklig. Heberlein kliver ner från sin tron och visar sig svag. Och det är nog därför jag, som i vanliga fall argt ger upp en text av Heberlein innan ens halva är färdigläst, med glädje läser denna bok.

Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva kännetecknas av ett flödande och ordrikt språk. Många tankar möts på en väldigt liten yta. På ett ställe beskriver Heberlein sin diagnos som just sådan. Att det i sjukdomstillståndet ingår en ständig tankeström där flera diskussioner hela tiden pågår omlott i hjärnan. Hur intrycken bara flödar in, hur hon hela tiden måste sovra bland sina tankegångar och hur utmattande det kan vara. Och just den utmattningen kan jag förstå. Att läsa Heberleins tankegångar och att kunna separera dem från varandra bjuder ett visst motstånd. Samtidigt är det så mycket som sägs och som är så bra att man inte vill gå miste om det. Så jag försöker läsa sakta, separera och indela rätt.

Mellan alla dessa tankar och diskussioner som framförs i Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva känns det också som att Heberlein skriver ett slags vetenskaplig redogörelse för hur det är att leva med den diagnosen hon har. Det känns som att hon ställer sig utanför sig själv och gör en analys av sin situation. En kall och hård analys, med en beskrivning och redogörelse för hur det är att vara henne. Jag kan inte komma ifrån tanken om att Heberlein gör en vetenskaplig kartläggning av sig själv, av sitt eget psyke. Det är sällan vi får en osammanhängande beskrivning av den ångest hon känner, snarare är det i det närmaste en objektiv redogörelse för hur ångest gestaltar sig. Ändå berör det.

Heberlein är hela tiden medveten om läsaren. Hon skriver, om än kanske inte till en början, så åtminstone inte särskilt långt in i boken, för att bli läst. Trots detta skräder hon inte orden. Hon beskriver sin ångest och sin sjukdom, sitt sjukdomstillstånd, rakt upp och ner, klart och tydligt. Det finns inget förskönande, inget som skulle kunna göra det lättare för omgivningen, och då tänker jag främst på de närstående, att läsa. Hon hänger ut sig själv till allmän beskådan och jag vet inte riktigt om jag skall säga att det är modigt eller bara dumdristigt. Kanske båda. Definitivt modigt.