På mitt golv trängs numera två korgar överfulla av garn, stickor och broderier. Två är lite mycket. Jag måste på något sätt placera ut dem vettigare i rummet, utan att någon för den skull får en mer undanskymd plats än den andra. Den ena är nämligen efter mormor och den andra efter farmor.

Jag vet inte om alla barn har en känsla av att farmor och mormor är konkurrenter. Båda har i alla fall varit tanter så långt tillbaka jag kan minnas, så det är väl inte så konstigt att blicken dras till de där korgarna med handarbeten när vi nu diskuterar tanter och kakbak på dagensbok.com igen.

Och det är kanske inte så konstigt att det framför allt är min generation som inte kan få nog av tanterierna. Den där livsstilen med sju sorters kakor, 40- och 50-talsprylar och, jo, kanske hemmafruar också, är ju för oss ganska oproblematiskt förknippad med sagosnälla mormödrar, för evigt bevarade i det mjuka, vänliga dis som idylliska barndomsminnen omges av.

I den betydelsen är förstås tanten i det närmaste en fantasifigur, men är hon en farlig sådan? En konservativ, harmlös kvinnobild, sysselsatt med harmlösa, traditionellt kvinnliga saker? Som pysslar med hem, mat och sociala relationer, som lever för andra och i det lilla? En kvinna som helt enkelt vet sin plats.

Det finns ju onekligen sådana strömningar i omlopp. Antifeminister och ”nyfeminister” som propagerar för en ”sann jämställdhet” som har väldigt lite att göra med jämställdhet alls. Könsideologier som hävdar att detta med att betrakta kvinnor och män som i första hand människor är helt åt helskotta och kommer att leda till undergången. Istället måste vi förverkliga oss själva som i första hand kön. För kvinnors del innebär det, om man ska tro debattörer som Elise Claeson, att stanna hemma med barn, leva på sin make och klä sig i rosa volanger. Män däremot ska hålla tassarna borta från barnen. De ska stå för försörjningen och kan möjligen få ta ut en pappavecka någon gång för att skjuta älg.

Våra urtanter, min farmors och mormors generation, levde ju onekligen så, gjorde de inte? Tja. Ska man tro Elise Claeson, Roland Poirier Martinsson (”Om det är något jag är stolt över i mitt liv så är det just detta: att jag har en hemmafru”) och andra antifeminister så är det bara staten som står emellan oss och detta verkliga självförverkligande. Det är Sveriges höga skattetryck och vår hysteriska likhetsfeministiska statsideologi som förstör vanliga människors möjligheter att leva som de vill.

Historielösheten är löjeväckande, men man behöver bara läsa kommentarerna till exempelvis Liv Strömquists roliga hemmafrukrönika i EfterArbetet för att inse att de här föreställningarna fått genomslag.

Tror de verkligen att en familj på 1950-talet – eller för den delen 1800-talet, eller stenåldern, som Elise Claeson är så förtjust i – hade större resurser att röra sig med än en svensk familj idag har? Att man borde kunna unna sig en hemmafru på samma sätt som man unnar sig en platteve eller en julhelg i Thailand? Eller att hemmafruarna i Svenska Hollywoodsfruar, Desperate Housewives eller för den delen Claesons och Poirier Martinssons överklassvärld har något som helst med till exempel min farmors slit att göra?

Med att tvätta för hand för sex personer, att sköta om hus och trädgård, lappa och laga och ge konstant markservice till en man och fyra söner och vända på varenda krona? Och så lönearbeta dessutom.

Frågar man min farmor så är det hennes man som har arbetat. Hon har varit hemma med barnen. Självklart. Det var ju det man skulle vara. Men börjar man luska i det så visar det sig att hon haft en jäkla massa jobb, både betalt och obetalt. Hon har burit ut tidningar, hon har städat, hon har arbetat i storkök. Men det räknas liksom inte. Det är så hon är uppfostrad, på landsbygden i början av 1900-talet, där männen förtjänade all respekt och all service väl hemma från åkrarna. Kvinnorna fanns till hands dygnet runt, och skulle helst äta vid spisen, det som blev över när karlarna fått sitt. För det var ju karlarna som jobbade.

Sanningen att säga har min farmor ofta gjort mig skitirriterad. Det där martyrskapet att vägra ta för sig av maten, att alltid kräva den obekvämaste stolen och hovra i köket för att inte störa. Den ständiga oron för att allt inte är snyggt och prydligt, alla tillrättavisningar. Nästan komiskt när hon plötsligt får ett utbrott för att min far, numera i 60-årsåldern, sitter för nära gardinen, för hon har minsann aldrig låtit sina barn hänga i gardinerna och grisa ner och ha sig.

Ironiskt nog var det först när jag själv läste på universitetet, Malmö högskolas fina kurser i historia med inriktning mot kulturanalys, som jag började förstå vart den där överspändheten kom ifrån. Det där desperata behovet att hela tiden bevisa att vi minsann kan hålla oss rena och snygga fastän vi är arbetarklass. Vi är människor vi också.

De där hopplöst lövtunna små kaffekopparna är en del av det. Korgen med handarbeten lika så. Av att lappa och laga, av att hålla snyggt omkring sig.

Ting och vardagliga sysslor bär också på historia. Handarbetat har jag gjort så länge jag minns, långt innan jag funderat på allt det där. Det är vad äldre generationer lärt mig. Det är meditativt, på en gång eget och en länk bakåt i tiden. Jag broderar gärna konstiga blandningar av favoritcitat från litteratur och teve, runor och hällristningar och motiv från gamla landskapsbroderier. Sitter och funderar på vad alla de där symbolerna betytt för människor som ofta inte lämnat efter sig något annat än dem.

För det är ju det med symboler. De är sällan entydiga. Tanter vore nu knappast så omdebatterade om de hade en enda, klart urskiljbar betydelse. Visst finns det drag av nostalgi i bilden av tanten, av en generation som ohjälpligt håller på att glida oss ur händerna. Kanske finns det en bismak av tidens antifeministiska strömningar. Kanske en radikal kritik av stress och konsumtionshets, en längtan efter ett annat tempo och andra värderingar, efter plats för eftertanke och en uppvärdering av vardagen.

Kanske är tanter helt enkelt kvinnor med historia.