I filmen Tusen gånger starkare, som kom förra året, gör huvudpersonen Saga revolution genom att bete sig som en kille i klassrummet. Lärarens reaktion fick visa på hur man än idag behandlar elever efter kön, inte person. ”Så där ser det inte ut i svenska skolor”, protesterade politikern Camilla Lindberg i SVT Debatt, trots att en hel hord av svenska tjejer i just rätta åldern kände igen sig. ”Killar får ändå lägre betyg än tjejerna”, sa Pär Ström, och det var första gången jag såg den mannen. Som sedan kom att bli ett av de vanligaste skällsord i de kretsar jag rör mig i, där det ofta pratas om feministiska värderingar. ”Könsmaktsordningen, det är ett mossigt ord som får mig att tänka på 70-tal”, sa Camilla Lindberg. Samtidigt har vi idag en ström av böcker, film och skriverier som kretsar kring just detta ämne. Hur långt har feminismen kommit i Sverige idag? På blogg.se svämmar det fortfarande över med modebloggar, ibland tror jag att jag som kvinna inte anses normal om jag inte shoppar tills jag droppar vareviga månad. Är modebloggerskorna vår tids stora stjärnor? Där uppdelningen man kvinna blir lika knivskarp som vecken i den plisserade kjolen. Och Elsa Billgren plutar med munnen och säger ”Jag har aldrig ägt ett par byxor i hela mitt liv!”

foto: Sonet film.

foto: Den Nya Välfärden.

På 90-årsdagen av den allmänna rösträttens införande skriver Roland Poirier Martinsson en ledare i Svenska dagbladet som handlar om att vi borde prata om feminismen, som kostat Sverige så mycket pengar. ”I samma veva som jag slutade vid Lunds Universitet för ett drygt decennium sedan, utgick det ett dekret från någon som bestämde, att det inte längre skulle vara tillåtet att föreläsa utan att först ha gått en kurs i något som hade med kön att göra”, skriver han. Något luddigt och utan närmare hänvisning. Och hävdar i samma ledare att feminismen inte syns idag, att den inte tar någon plats i den allmänna debatten. Lite motsägelsefullt, javisst. Och han blir snabbt uppläxad av Anna Laestadius Larsson dagen efter, som påpekar hur det var konservativa män som han själv som försökte sätta p för just kvinnornas rösträtt 90 år tidigare. Hon anklagar Poirier Martinsson för att skriva gott om hemmafrun som varje alfahanne behöver för sitt välmående. ”Jag håller med Roland om en sak: Vi måste verkligen prata om feminismen. Och ständigt påminna oss om hur samhället skulle sett ut utan den.”

Genusvetenskap anklagas ofta för att vara hitte-på-vetenskap, och i somras rasade debatten på Facebook. En mamma kände sig tvungen att skapa en grupp för att tjejer skulle få klä sig som tjejer, och killar som killar. En grupp för de som är ”för könsbestämda kläder”. Rädslan tycks ständigt skymta fram: att det ska handla om ett form av tvång så fort det blir tal om genus. Pär Ström argumenterar i sin senaste bok för att till och med apbebisar leker könsstereotypt. Apor, som väl knappast behöver tänka i termer av karriär och jämställdhet.

I tv huserar Hollywoodsfruarna och kvittrar om inredning och makens alla pengar. Downshift, att välja att gå ner i arbetstid för att vara hemma med barnen, är fortfarande ett kvinnligt attribut i första hand, inte ett manligt. Bilden av Lennart ”Hoa-Hoa” Dahlgren från slutet av 70-talets kampanj för pappaledighet, det stora röda rufset, de svällande musklerna mot den mjuka sköra lilla bebisen. Hur långt har vi kommit idag? Är det fortfarande exotism? Trots lättare möjligheter att ta ut pappaledighet genom ett politiskt beslut 2009 är det fortfarande kvinnan som generellt är hemma mest tid med barnet. När folkpartisten Birgitta Ohlsson och hennes man valde att låta pappan ta det stora ansvaret som förälder, speglade debatten fortfarande de cementerade könsrollerna. ”Hon är inte bara en farlig förebild”, skrev Eva Sternberg för Expressen. ”Hon visar också att hon inte har förstått något om sig själv, om livet och vad det innebär att bli förälder.”

foto: Vibeke Aronsson.

Karl Ove Knausgård skriver i sin roman Min kamp 2 att hans manlighet tar stryk av att han går ut och går med barnvagnen. Bob Hansson skriver att männens enda roll gentemot feminismen idag är att säga ”förlåt”. Alltmedan partiet Fi blev Simrishamns tredje största parti. Är det ett krig? tänker jag. Och frågar Martin Svensson på Parks uteservering, Bokmässan, vad han har att säga om manligheten idag. Men han har inte så mycket att säga. ”Vi har bara skrivit en bok om två killar som kramas.”

Ur serieboken Prins Charles känsla, foto: Liv Strömqvist.

Liv Strömquist gör sina inlägg desto tydligare, och späckar sina serieböcker med mer och tyngre fotnoter än Pär Ström brukar känna för. I Prins Charles känsla funderar hon över kärnfamiljen och vad för slags skada det egentligen ger samhället i längden när manlighet och kvinnlighet klassas som två vitt skilda begrepp, och där manlighet dessutom innebär att vända ögat utåt, att tänka på sig själv och sin karriär, medan kvinnlighet är att bekräfta relationer och ta om hand.

Hela tiden i bakgrunden hör jag den sjuda. Ilskan av männen som känner sig nedtryckta i skorna, som tycker att samhället har klivit över dem. Vilka är de? Hur ser de ut? De som är arga i den offentliga nätrymden, men utan att skriva under med sitt namn. De som kallar Katarina Wennstam för ”kärring” och skapar hets mot såväl kvinnor som invandrare och homosexuella. Nanna Johansson ritar dem som en vanskapt tjock man, inte helt olik Jabba the Hut från Star Wars, som en gång i månaden kravlar ut ur sin grotta och skriver en arg felstavad kommentar med mycket utropstecken och ettor efter.

Så hur kom jag slutligen in på detta? Näthatet har väl inget med manlighetsdiskussionen att göra? Det beror på hur man ser det. Jag skulle vilja höra vettiga diskussioner om hur manligheten är i fara. Inte grundat i att det är ”de där jävla feministernas fel”. För det tror jag inte att det är. Men kanske behöver manligheten lösgöra sig ur sin snäva roll, lika mycket som kvinnligheten behövt göra det? En man ska också kunna gråta, kramas, visa svaghet och säga nej till sex. Absolut! Vårt samhälle har allt att vinna på en sådan verklighet. Jag är gärna med och tröstar mannen. Om han också börjar agera, slutar stå med armarna hårt knutna över bröstet och krampaktigt säga ”förlåt”. ”Jag är gärna hemma halva föräldraledigheten”, är en tusen gånger bättre replik.