Om jag under sensommaren, när jag satt och bläddrade i Höstens böcker, blivit tillfrågad om vilken säsongens mest osannolika bok var skulle jag svara: den här. En bok om spöken, skriven av redaktören för Glänta, är nämligen lika osannolikt som att Aris Fioretos skulle skriva en kokbok eller Horace Engdahl en självhjälpsbok. Eller, för att ta ett mera passande exempel: att Karl Marx skulle skriva en bok om tarotkort. Det jag försöker säga är helt enkelt att det är förvånande att redaktören för en teoretisk vänstertidskrift skrivit en bok om andevärlden. Har han haft en personlig kris frågar man sig? Eller handlar boken om spöken i metaforisk bemärkelse?

Men vad är egentligen ett spöke? Många tänker nog på rasslande kedjor, ektoplasma och dallrande kristallkronor när de hör ordet men låt oss göra en mera generell definition. Den kan lyda ungefär så här: ett spöke är en varelse som fastnat mellan de levandes och de dödas värld p.g.a. att den vill de levande något men saknar möjlighet att meddela sig direkt. Den äger ingen kropp men kan ändå påverka materien genom att exempelvis välta stolar eller slå upp fönster med hjälp av vinden. Detta blir därför dess sätt att tala: genom att hemsöka istället för att tala rakt ut. Den låter oss tolka sina gester, avläsa sina fysiska och konkreta tecken till ett språk och på så sätt få oss att begripa den djupare innebörden av sitt meddelande.

Låt mig nu ställa ännu en fråga: är inte metaforen i sig ganska spöklik? Är inte dess sätt att meddela sig indirekt med konkreta bilder (gester) snarare än abstrakta ord en form av ”hemsökelse”? Jo, tycks Dahlberg mena, för spöklikheten är inte något unikt för spöket. Spöklikheten är nämligen den struktur som präglar hela vårt språk och vårt sätt att uttrycka oss. Den är, för att tala postmodernska, de diskurser som hemsöker det dagliga talet och får innebörderna att förskjutas. Den gör att ”oskyldiga” ord aldrig fungerar som de ska utan ständigt får politiska implikationer och laddas med inte så oskyldiga betydelser. På så sätt är språket aldrig ”under kontroll”; det kan aldrig ”talas entydigt” och inte heller vara neutralt – eller ”berättande”, som vissa manifestförfattare tycks tro. För språkets spöklikhet är lika omöjlig att undvika som det är omöjligt att hålla fast en vålnad. Man får helt enkelt inget grepp om det.

Klassisk postmodernism således? Jodå, Dahlberg kan både sin Derrida och sin Butler. Men att reducera Att umgås med spöken till en uppvisning i svår filosofi vore orättvist. Dahlbergs texter är nämligen intressanta på flera sätt, inte minst stilistiskt. I korta, lyriska texter, ofta placerade mitt på sidan skapar Dahlberg en gränszon mellan essän och skönlitteraturen, lyriken och facktexten. I ena stunden läser man på ett sätt, i nästa på ett annat. Det är en balansgång som påminner lite om den man gör när man läser Horace Engdahls hårt kondenserade Meteoriter – en utmärkt bok att fortsätta med för övrigt. Liksom där är språket och aderssen flertydiga på ett sätt som skapar en inre såväl som yttre dynamik i texten. Dahlberg är dock inte lika anspråksfull som Engdahl. För medan den sistnämndes texter präglas av en fullkomlig koncentration pendlar Dahlbergs mellan fokus och förströddhet. Mellan allvar och humor. Så här kan han skriva till exempel:

Bilmänniskan tar risker som ingen annan, kör om i kurvor, i backkrön, i kilometerlånga köer. Bara för att kunna vara på den andra sidan i några sekunder, med det föregivna motivet att vinna tid

Visst, det är fånigt och egentligen är det väl inte särskilt roligt. Men i en krävande text som denna kan jag inte låta bli att charmas av detta harmlösa spöke och dess lite tafatta rasslande med bokstäverna.