Recension

: Stå i bredd
Stå i bredd: 70-talets kvinnor, män och litteratur Ebba Witt-Brattström
2014
Norstedts
8/10

Litteratur är att vilja?

Utgiven 2014
ISBN 9789113058528
Sidor 281

Om författaren

Ebba Witt-Brattsröm (född 1953) är professor i litteraturvetenskap med ett stort engagemang inom olika feministiska rörelser: under 1970-talet var hon en ledande person inom Grupp 8, på 90-talet initiativtagare till Stödstrumporna och på senare år en av grundarna till Feministiskt initiativ (Fi). Witt-Brattström doktorerande 1988 på en avhandling om Moa Martinson och har också skrivit både kvinnolitterära handböcker och om Julia Kristeva, Edith Södergran och heliga Birgitta. Andra av hennes böcker är Ur könets mörker (1993), Å alla kära systrar! (2010) och Stå i bredd. 70-talets kvinnor, män och litteratur (2014).

Sök efter boken

1970-talet. Traditionellt har det framställts som en sönderpolitiserad, stillös litteratur – närmast ett förlorat decennium. Det är den föreställningen Ebba Witt-Brattström vill göra upp med i Stå i bredd: 70-talets kvinnor, män och litteratur och här framstår istället det postmoderna 80-talet som en fullständig backlash av grabbiga pretentioner och navelskåderi.

Det är en bitskt, skarp och riktigt rolig uppgörelse att läsa, där inte minst exmaken Horace Engdahl får sig en och annan känga. ”Berättelsen om hur maktövertagandet på kulturens (slag)fält gick till är rafflande och i allra högsta grad genuskodad, därtill ofta laddad med en aggressiv, ungmanlig arrogans”, skriver Witt-Brattström. Tidskriften KRIS ”blev högkvarter för ett specialkommando som med en kanonad av tunga manliga teoretiker (Derrida, Barthes, Adorno, Lacan, Blanchot) föreskrev formmedvetenhet och språkfilosofisk stringens framför innehåll i litteraturen”:

Ett fälttåg inleddes mot föreställningen att mänsklig erfarenhet kunde förmedlas litterärt. Ty att skriva är en ”särskild akt” och inget en författare får göra ”därför att hon har något att säga”, ”därför att hon har vissa erfarenheter”, ”därför att hon har ett visst budskap”, skrev Anders Olsson strängt med pratets (kvinno)litteratur i åtanke (1980:2). Istället för att ”tala i egen sak”, skulle författaren nu underordna sig Skriften, det nya finordet för Verkligt Stor Litteratur. Där skulle berättaren enligt Horace Engdahl endast vara ”en egenskap hos texten” (1980:1).

I efterhand ter det sig solklart att målet inte bara var en elitistisk litteratursyn. Lika viktigt var att befria litteraturen (och teorin) från varje ansats till feministisk tematisering av kön. I den nya ideologin har varken modershjärtats eller den arbetande, älskande, drömmande och begärande kvinnans skrift den blekaste chans.

Behöver 70-talslitteraturen verkligen upprättelse fortfarande? För mig är det så uppenbart hur mycket den här litteraturen betytt för nutidens politiska författare – och serietecknare – från Maria Svelands briljanta litterära samtal med Erica Jong med flera i Bitterfittan till den nya vågen av arbetarskildringar. Bland läsande kvinnor i min generation har väl ändå 70-talets kvinnliga författare haft kultstatus rätt länge?

Fast så citerar Witt-Brattström litteraturhandbok efter litteraturhandbok som man läst på grundkurser i litteraturvetenskap eller bara i allmänhet och det där tydliga förminskandet kommer tillbaka, den där känslan av att gång på gång få sina favoritförfattare (och därmed sig själv, för så personlig är ju ofta litteraturen) undanskuffade, förringade och förlöjligade.

Precis som den här litteraturen ofta gjorde lyckas Witt-Brattström vända den där känslan, sorgsenheten, irritationen och ilskan, i något positivt, i energi som man kan använda till något. I insikten att det här inte bara handlar om personliga tillkortakommanden, den där kritiken är inte neutral, den kommer någonstans ifrån och är möjlig att vända på, göra motstånd emot.

Och precis som hos 70-talslitteraturen i sig är grundtonen i Stå i bredd inte alls ilskans och bitterhetens, utan nyfikenhetens, öppenhetens, humorns och hoppets. Själva titeln är ju lånad från Märta Tikkanens uttryck för drömmen om att leva jämlikt och vänskapligt. Om sex och samvaro som inte handlar om maktkamp och förtryck, utan där man hjälps åt och får ha glädje av varandra. Bara i själva vetskapen om att det inte alltid sett likadant ut finns ett löfte, en oerhörd tro på att något annat är möjligt.

Att stå i bredd var heller inte alltid ett så ensidigt kvinnligt projekt som det ibland framställs som – Witt-Brattström lyfter till exempel fram båda makarna Tikkanens försök att förstå och förändra sina könsroller, och jag får inse att det finns åtminstone någon ytterligare sida av Sven Lindqvist som jag missat (för att inte tala om en massa Kerstin Ekman som jag verkligen vill läsa). Stå i bredd erbjuder med andra ord både nya lästips och nya läsningar, men kanske framför allt ändå återupprättelse och en smula tro på det där gamla slagordet: ”En annan värld är möjlig”.

Ella Andrén

Publicerad: 2015-03-08 00:00 / Uppdaterad: 2015-03-07 19:13

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #6049

Inga kommentarer ännu

Kommentera

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?