Det är märkligt med Linda Skugge, hur fast den bild hon först visade upp har etsat sig. Den unga och arga som var ute efter att provocera –

Man vill bli älskad, i brist därpå beundrad, i brist därpå fruktad, i brist därpå avskydd och föraktad. Man vill ingiva människorna någon slags känsla. Själen ryser för tomrummet och vill kontakt till vad pris som helst. (Hjalmar Söderberg, Doktor Glas)

- har vid det här laget en meritlista som innehåller sisådär 15 böcker, drygt 10 år som skribent för en av Sveriges största tidningar, producentskap på credteater, många års erfarenhet av att driva event- och PR-byrå, arbete som förläggare och översättare… Och ändå, det är den unga, arga Linda folk ser.

Nu är hon äldre men fortfarande arg. Ibland på ett resignerat sätt, ibland på ett vitglödgat brinnande sätt. Det är så mycket ånger och bitterhet som blandats i trycksvärtan på sidorna. Om Linda fick leva om sitt liv skulle hon göra det så annorlunda. Eller kanske inte.

45 – Morbus Addison är en fortsättning på 40 – Constant Reader där sjukdomen hon till sist fått diagnosticerad överskuggar allt. Den tar och den tär på kropp och själ, är närmast vidrigt nedbrytande men ändå förväntas hon arbeta som vanligt. Hon är en av de som drabbats av brister inom vården – att ha en mycket allvarlig men ovanlig sjukdom som få känner till och därmed har hon i bästa fall fallit mellan stolar, i sämsta blivit gravt misstrodd.

Hon söker svar hos författare och musiker, hittar gemenskap i sjukdomar. Ställer diagnoser hos sina idoler, finkammar intervjuer efter ledtrådar, lägger ett pussel för att få ihop sig själv. Den där besattheten och ivern att räkna upp, samlarmani och katalogaria.

Alla älskar att hata Linda, tycks hon tro, men sanningen är att det finns många som älskar och vill älska henne också. Men ibland gör hon det inte lätt för oss. Fast varför skulle hon?

45 – Morbus Addison är ett alfabet, eller snarare en uppslagsbok, en intertextualitet kring Lindas liv och lidande. Ibland med hänvisningar till andra uppslagsord. En myllrande text om man så vill.

Det kan sticka i ögonen på en mer ordinär läsare som saknar de specifika referensramarna – den som aldrig haft ett Svenssonjobb kan glorifiera hur det är på en ”vanlig” arbetsplats, men de är också fyllda av folk som biter ihop och kämpar och inte alls är öppna med vad som tynger dem. Det blir naturligtvis värre när man hela tiden måste sälja in sig själv och sitt varumärke men gräset är kanske inte fullt så grönt ändå.

Det är så mycket som vilar på hennes urholkade axlar, så mycket som måste orkas med när krafterna bara försvinner i kortisolsvikthelvetet. Så mycket ansvar. Och jag kan inte låta bli att tänka ”men var är hennes familj?” annat än som krävande monster. Men paradoxalt nog är familjen räddningen, där kärnfamiljen beskrivs som en utväg för den som inte var så bra på det här med kärlek. Adla då till frihet detta tvång… Ja, ni märker, jag associerar också runt bland mina författarfavoriter.

Det skulle kanske vara lätt att avfärda det hela som ännu en gnällitania men det finns mer än så. Det finns så mycket sorg där, ett underläge som ingenting rår på utan som bara låter sig bevisas om och om igen, även om avundsjukan gentemot såväl de som lyckats bättre i sina yrkesliv som de som lyckats bli sjukskrivna ibland blir lite besvärande. Och ändå kan det vara roligt att läsa också. Drastiskt och dråpligt med kast från det ena till det andra.

Sår som petas i läker inte, sår som inte läker är det svårt att låta bli att peta i. En ond cirkel eller spiral men också det som driver ett skrivande vidare. Texten och livet. Texten är livet.