En universitetsuppsats innehåller några grundelement som återkommer oberoende av ämne och nivå. Det är teori, metod, syfte och problemformulering. Utifrån dessa ramar gäller det att fylla dokumentet med innehåll och substans.

Hanna Nordenhöks prosadebut Promenaderna i Dalby Hage påminner mig om en vetenskaplig uppsats. De yttre ramarna känns på något sätt påtagliga då jag läser boken. Boken känns konstruerad, liksom riggad på förhand. Det är som att Nordenhök haft en idé och att allt innehåll på något sätt endast är skapat för att fylla ut de fasta ramar som funnits där redan i ett initialt skede.

Promenaderna i Dalby Hage utspelar sig kring tre generationer kvinnor, där barnbarnet, som också är berättaren, spinner en historia kring några dokument, fotografier och brev från mitten av femtiotalet. Hon är inte helt säker på vad som hänt, ibland blir berättelsen rent spekulativ, ofta tveksam, men det finns ändå hela tiden en slags insikt i utfallet kring det hela. Hon har en förståelse kring varför hennes mor känner en sådan skuld mot sin egen mor, varför det är så jobbigt att besöka den lägenhet där allt hände. Själva stommen i händelsekedjan är på något sätt blottad, det är mer i själva förfarandet som berättaren själv får fundera kring vad som hänt.

Hanna Nordenhöks roman är på intet sätt en rak och enkel historia. Kronologin är inte på förhand given, utan jag får själv sy ihop handlingen allt eftersom läsningen fortlöper. Det är frustrerande och spännande i ungefär lika stora proportioner. Samtidigt är det i den snåriga kronologin jag finner den största njutningen med att läsa Promenaderna i Dalby Hage. Även om jag vet hur det kommer bli, vad som blir följderna av händelserna, känns det ändå som att inget är med säkerhet givet och det är lockande på något sätt.

Det borde egentligen vara lätt att känna igen sig i och känna sympati för Hanna Nordenhöks bok. Det borde gå att förstå känslan av botgöring och skuld som är det bärande temat. Det borde gå att förstå trycket över bröstet och en önskan om att försvinna då man inser att man blivit sviken. Det borde gå att förstå så himla mycket, det finns så mycket att leva sig in i, ändå är jag märkbärt oberörd då jag läser.

På något sätt är det svårt att sätta fingret på vad det är som felar, men jag lutar åt att det är den allt igenom hållna distansen till karaktärerna (de liknar plastiga, perfekta barbiedockor, som utsätts för våldsamma lekar), och därigenom även till intrigen och verket, som är problemet.