Jag kliver av tåget på centralen i Göteborg. Det slår mig genast som alltid när jag är i Göteborg, människor är så snygga här! Jag förstår inte varför och när jag inte är här tänker jag alltid att det är inbillning, att det är något jag hittar på i efterhand. Det är det inte. Alla är verkligen snygga här.

Spårvagnen, dom konstiga betalapparaterna som jag aldrig förstår, mässan. Igen. Här. Känslan är omedelbar: det kan inte vara ett år sen sist, det kan inte ha gått så fort!

Försöker minnas vad som hände då, vem jag var, varför jag var här. Det var mitt första besök på bokmässan, då får man vara förvirrad, då får man gå runt och se ut som att man inte vet vart man är (trots att jag har grymt bra lokalsinne och hela tiden vet exakt var jag är, problemet är nog mer att jag inte vet vart jag ska), men inte andra gången. Då ska man kliva in lite nonchalant, inte behöva fråga kvinnan i informationen vart man ska och man ska inte behöva kika på den där kartan hela tiden.

Jag blickar ut över det där golvet, över dom där människorna, över dom där böckerna, märker att jag ser det som ett uppdrag som ska slutföras, ett problem som ska lösas. Alla seminarium att passa tider till, montrar som ska hittas, människor jag känner som ska hälsas på, alla böcker som ska komma i min ägo. Det är en folkmässa som ska forceras, jag börjar nu.

Sorlet ger mig huvudvärk, det är kartor och program, lokaler som ska hittas. Och hela tiden känslan av att jag missar det. Att jag är här mitt i men på fel ställe. Att allting pågår runt omkring mig och att jag inte är delaktig. Lyckas ändå få min bok signerad av Monika Fagerholm och lyssnar på Jenny Tunedals samtal med Hanna Nordenhök och Elise Ingvarsson. Jag avslutar med Karolina Ramqvists miniseminarium om romanen Flickvännen, som jag inte vågar missa med tanke på att jag ägnat hela våren och sommaren åt att tjata om hur bra hennes bok är.

Sen bestämmer jag mig för att det får vara nog, att jag ändå inte tar in ett ord till av det som sägs. Skyller förvirringen på lokalerna, på att det är för mycket böcker överallt och tänker att det nog inte bara är jag. Det är nog bara jag. Under armen bär jag med mig ett signerat exemplar av Glitterscenen och tänker att det nog varit värt det. Mission completed!