Jag kliver av tåget på centralen i Göteborg. Det slår mig genast som alltid när jag är i Göteborg, människor är så snygga här! Jag förstår inte varför och när jag inte är här tänker jag alltid att det är inbillning, att det är något jag hittar på i efterhand. Det är det inte. Alla […][...]

Elise Ingvarssons diktjag är inte längre troende. Hon går till kyrkan och röker en cigg i sin glaskupa. Hon hämnas på sig själv, står och blossar aggressivt, kommer ingen nära – det är ett gift i hennes kropp; att skämmas och skrämmas i en till synes ändlös spiral. Att inte kunna förlåta sig själv för […][...]