Krönika

Bokmässan 2008: Lördag

Torsdag | Fredag | Lördag

Det är ansträngande att gå på bokmässa! Man får gå upp klockan sju för att hinna duscha, äta frukost, kolla igenom programmet och ta spårvagnen till mässan (i varje fall om det enda stället som man kunde få tag på boende var Majorna..) och trycka in sig på en plats på de första seminarierna. Dessutom måste man lägga in en tidsmarginal på kanske en halvtimme tack vare alla mobila fossila bromsklossar som verkar dras till bokmässan i högar! Människor, som av någon anledning tycker att det är befogat att trippa fem steg i minuten när man som bäst har en kvart på sig att ta sig från den ena till den andra delen av den enorma Svenska Mässan. Lägg då till ett katastrofalt lokalsinne, ett relativt icke-stresståligt lynne och en absurt stark önskan av att få hinna med så mycket som det går (helst allt, allting!) under de två dagar som mässan pågår och man får en bra bild av det monster jag personifierade i mässans hallar.

Jonas Hassen Khemiri, Erkki Tuomioja, barnboksförfattare och före detta utrikesminister i Finland, Anne Holt, författare och före detta justitieminister i Norge och Manu Sareen, författare och politiker från Danmark samlades för att diskutera ”Kärleken till Norden”. Finns det överhuvudtaget något ”nordiskt”? Och vad är i så fall detta?

Tuomioja hänger sig direkt åt de latenta nationalromantiska böjelser som verkar lura inom många människor och nämner: landskapet! Detta kommer han tillbaka till många gånger under seminariet – att det nordiska landskapet i väldigt hög grad får oss nordbor att känna oss sammanlänkade. Jag blir alltid lite misstänksam när man talar om det nordiska landskapet på det sättet. För det första har varje land någonting väldigt specifikt – Norge har sina fjordar, Sverige har sina skogar, Finland har sina sjöar och Danmark… Danmark är… ovanligt platt. Att sedan detta skulle verka som en djupt sammanhållande faktor för miljoner människor och få dem att känna gemenskap med varandra ställer jag mig ytterst tveksam till. Tiden då Tegnér och Geijer med vänner satte standarden känns väldigt passé.

Tuomioja nämner också den nordiska modellen och menar då på att samtliga länder i Norden är framstående inom t.ex. jämställdhet och miljöansvar och att de kännetecknas av harmonin mellan ett högt ekonomiskt välstånd och en ansvarstagande socialpolitik. Faktorer som säkerligen människor utanför Norden tänker på när de föreställer sig länderna här uppe, men knappast något invånarna här använder i sitt identitetsbyggande. Eller kanske gör de det? När Anne Holt stolt proklamerar att hon inte vill att hennes dotter ska växa upp någon annastans än Norge möts hennes uttalande med applåder.

Jonas Hassen Khemiri ställer sig utanför detta resonemang och exemplifierar genom att berätta att när han frågade sina vänner om vad de associerar till när de tänker på Norden nämnde de uteslutande geografiska faktorer. Och han är nog inne på rätt spår här. Den nordiska identitet som kanske för 50 eller 100 år sedan mycket väl kan ha varit en stor del av människors syn på sig själva, börjar nog numera mer och mer att tyna bort till förmån för andra faktorer, vilket Anne Holt också nämner när hon betonar den stora betydelse regionen börjar få i en allt mer globaliserad värld.

Trots att Göran Rosenberg pratade på tok för mycket, och mer verkade vara ett otroligt hängivet fan än en proffisionellt sinnad intervjuare, var det en fröjd att få se Suzanne Brøgger. Seminariet är döpt till ”Den motvilliga profeten”, någonting som verkar passa Brøgger mycket väl – hon ser absolut inte sig själv som profet. Hon medger att hon i Fräls oss ifrån kärleken mycket väl kan ha anlagt en profetisk ton, men påpekar skrattande att hon inte kan tala om för oss varken hur denna eller nästa värld kommer att se ut. Jag kan inte hjälpa att tycka att det är skönt att se någon som har blivit så upphöjd av omvärlden, hålla sig så stadigt nere på jorden.

Brøgger berättar vidare om sitt liv, om sina ungdomsår som reporter, om sin böjelse för kritisk verksamhet och viljan till att begripa vad som sker i världen, och varför det sker och det är fascinerade att sitta och lyssna på henne. Eftersom Rosenberg inte gör ett särskilt bra jobb med att intervjua Brøgger lämnar man inte direkt seminariet mycket klokare (om man vill se en bra intervju med Brøgger kan man kolla in den Daniel Sjölin gjorde med henne i förra säsongen av Babel). Men jag tar ändå med mig något från seminariet, och det är Suzanne Brøggers person. Till skillnad från många andra författare jag lyssnat på under de här dagarna har hon ett så ledigt sätt, hon verkar inte vara uppslukad av myten om sig själv och det är uppfriskande att se sådan ödmjukhet hos en så stor och viktig författare.

En betydligt bättre intervjuare än Göran Rosenberg var Peter Whitebrook som förde ett samtal med den engelska författaren och dramatikern Alan Bennett. Bennett är en av de största och mest populära författarna i England och blev verkligt känd för en större publik också utanför Storbritannien med sin pjäs The History Boys från 2004. Samtalet kretsar bland annat kring Bennetts barndom, hur han gick från en ”public school” i södra England till ett av de mest ansedda universiteten i världen – Oxford, kring paradoxen i det att han är med i många, många offentliga sammanhang i hemlandet, men trots det ser sig själv lite som en outsider, en betraktare som föredrar att hålla sig lite i skymundan.

Naturligtvis blir det också tal om Bennetts senaste bok, som är en långnovell, Drottningen vänder blad (The Uncommon Reader). Här råkar Englands drottning gå in i en bokbuss av misstag, och väluppfostrad och artig som hon är, lånar hon en bok av bibliotekarien för att inte förolämpa denne. När hon lämnar tillbaka boken känner hon att hon måste låna en till, och efter att ha läst ut även den är hon fast. Läsningen tar över hennes liv, vilket får konsekvenser både för hennes privatliv och monarkin. Bennett läser under seminariet upp ett utdrag som handlar om hur drottningen ska öppna parlamentet, ett uppdrag som hon tidigare varit stolt över och inte haft någonting emot att göra – tvärtom, hon hade tyckt om att göra det! Men nu ser hon istället det som två timmar som tas ifrån hennes lästid, och hon bestämmer sig för att ta med sig sin bok in i den hästdragna vagn som ska föra henne till parlamentet, och läsa samtidigt som hon vinkar till folket. Satiriskt och väldigt, väldigt roligt. Men efter att ha hört Bennett läsa ur boken, hoppar jag över att köpa den svenska utgåvan som erbjuds på mässan, och beställer istället boken på originalspråket på nätet.

Nina Saric

Publicerad: 2008-09-28 11:58 / Uppdaterad: 2010-02-20 11:26

Kategori: Krönika

2 kommentarer

Din bedömning av mässan?
Annars, tack för så många informationen.

Cece Oregistrerad 2008-09-28 14:10
 

Som jag skrivit någonstans (tror jag) ritade Inger Edelfeldt en svettig mässgubbe i mitt ex. av "Den täta elden" en gång i forntiden. Sedan dess har jag lärt mig använda garderoben samt ha med en lagom liten ryggsäck in. Man ska gå omkring i ungefär en tunn skjorta eller motsvarande, inte mer, och ha en ryggsäck så man slipper hålla tunga kassar :-)

Irene Elmerot Redaktionen 2008-10-01 13:40
 

Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?