Julia är åtta år och hon är alldeles osynlig. Man skulle i alla fall kunna tro det. Det är ingen som ser henne. Och om det är någon som ser henne så lägger de inte märke till henne. Julia är en alldeles vanlig flicka, som de allra flesta faktiskt och det trivs hon ganska bra med. Hennes problem är dock att alla i hennes familj syns och har något särskilt som utmärker dem. Storebror Nicklas ska bli uppfinnare och är nog smartast i hela världen, storasyster Stina är jättebra på fotboll. Julias småsyskon Torkel och Isabell lyckas också dra till sig uppmärksamhet, trots att de är små: Torkel genom att vara snorig och allergisk så att alla tycker synd om honom och Isabell genom att vara söt som en ängel. Julia däremot är osynlig vilket hon bestämmer sig för att ändra på.

Redan i inledningen i boken känner jag igen mig. Jag är ju också en alldeles vanlig flicka, det är inget särskilt med mig, men jag är väl rätt bra ändå. Fast jag håller med Julia, visst vill man synas. Visst vill man att alla ska titta på en och säga något beundrande. Julias första plan är att skriva en saga som är så bra att alla står häpna och beundrar henne för hennes fantastiska skrivkonst. När hon senare på kvällen tittar på ett tv-program om en fakir bestämmer hon sig. Det är fakir hon ska bli! Då kommer alla att bli imponerade. Hon ska lära sig att sluka svärd och eld och hon ska sova på en spikmatta. Julia börjar med en liten ful smörkniv i trä, hon försöker stoppa ner den i halsen men den kommer inte ens halvvägs förrän hon vill kräkas. Då bestämmer hon sig för att övergå till eld, men tändstickorna bränner henne på tungan, så eld och svärd får vänta, bästa att börja med något lättare. Hon funderar ut något som är lite läskigt och kommer fram till att citroner är lite läskiga. De är så sura. Om hon kan lära sig att äta citroner så är hon på god väg.

Det går ganska snabbt att lära sig så det är dags att avancera. Hon plockar bort madrassen i sängen och sover direkt på sängbottnens järnspiraler, samtidigt som hon börjar bygga en spikmatta i slöjden. Julia är en bestämd flicka som inte ger upp, därför lyckas hon äta upp en hel gunga och svälja en hel låda med spik och det är inte förrän efter hon svalt spikarna som hon får lite uppmärksamhet, men inte av sin närmsta familj utan av sin morbror som genast hjälper Julia att synas.Detta är en lättläst bok som passar för lässugna låg- och mellanstadiebarn. Kanske speciellt för flickor, eftersom "hjälten" i boken är en flicka som det är lätt att identifiera sig med. Vem har inte känt sig osynlig? Ibland är det ju ingen som ser en och då måste man ta till ett knep för att få de vuxna att reagera. Jag tycker att Julia gör helt rätt i att tar tag i situationen istället för att fortsätta vara osynlig. Jag vet själv hur imponerade folk blir av att man kan spruta eld, trots att man ser ut som en beskedlig flicka. Vi vet alla att vi måste utmärka oss för att vi ska stå ut ur mängden och för att klara av konkurrensen.

Här får vi följa hur det går för Julia och i slutet får vi ett bra tips på hur man kan synas utan att man skadar sig själv. Det är ju trots allt förknippat med vissa risker att försöka lära sig fakirkonster, kanske bäst att börja med något mindre farligt.