I Hallondalen, där Klara bor tillsammans med sin mamma, Lasse och låtsassystern Lisa, lackar det mot jul. Där finns så klart också finaste ponnyn Star, Lisas ponny Olle och nykomlingen Mira som är ett arabiskt fullblod och Klaras mammas nya häst.

Som skilsmässobarn är julen en av de svåraste tiderna på året. Det ska firas och man vill vara alla till lags, ingen ska känna sig bortglömd. Men i det här fallet känner sig Klara mer än bortglömd av sin pappa. Han bor tio mil ifrån Klara och mamman, med sin nya fru Elisabeth och sonen Nils som bara är strax över ett år. Klara har en pappa som jobbar mycket och som glömmer lätt, en pappa som alldeles för ofta inte har tid att prata när Klara ringer. Det är det där som så många pappor inte förstår; att ingen annan kan vara pappor till deras barn.

Klaras pappa kompenserar med att komma med dyra presenter och stora löften, som han oftast inte kan hålla. När Klara blir sviken gång på gång bestämmer hon sig för att hon ska sluta bry sig om pappan – eftersom han uppenbarligen inte bryr sig om henne. Men det går inte så bra.

Som tur är kan Klara koppla bort tankarna på pappan när hon är med Star. Eftersom varken Lisa eller Jonte blev uttagen till ridskolans lag har Peter, Jontes storebror, lovat att träna deras alldeles egna lag, Team Hallondalen. Det hänger på att både Sandro och Klara ställer upp och tränar hårt. Lisa är världens sämsta förlorare och Klara känner allt större press på sig för att lyckas. Hennes enda tröst är att det bara är de tre bästa ritterna som räknas, då kan hon få misslyckas totalt utan att det gör något.

Hållhaken för att Peter ska ställa upp och träna Klara, Jonte, Lisa och Sandro är Lisa. Peter är den snygga, charmiga killen som tävlar medelsvår hoppning och har en riktigt stor häst som heter Lord. Han är alla tjejers favorit och de fullkomligt flockas runt honom så fort han rör sig utanför dörren. Men Peter är bara intresserad av Lisa. Motvilligt går Lisa med på att låta sig uppvaktas av Peter, men bara för att hon verkligen vill vinna den där tävlingen… Att Klara och Lisa, som ändå måste ses som syskon har killar som är bröder med varandra verkar ingen bry sig om eller notera. Men jag kan inte låta bli att tycka att det känns lite konstigt, även om de verkar bo i en väldigt liten ort.

Som vanligt håller dock Pia Hagmar ihop berättelsen på ett skickligt sätt. Fokus ligger på hoppträningen och Klaras relation till pappan, ingenting tar över från det andra och Stars funktion som vän och trygghet kommer fram på ett ömt och trovärdigt sätt.