Jag, Claudius är första delen i en fiktiv självbiografi av Romarrikets kejsar Claudius. Claudius är den otippade, som kommer till makten mest för att ingen annan av den kejserliga familjen finns kvar i livet. Själv lyckas han överleva därför att de flesta tar honom för idiot. Ingen tycker helt enkelt att det är mödan värt att ha ihjäl den stammande och haltande Claudius.

I denna självbiografins första del får vi följa den förbisedde men uppmärksamme Claudius under Augustus, Tiberius och Caligulas regeringar fram till dess att han så oväntat själv kommer till makten. Han föddes 10 år innan det vi numera räknar som år noll, och dog, förgiftad av sin hustru och upphöjd till gud – allt enligt den kejserliga traditionen – år 54.

Om Claudius är iakttagaren och berättaren så är hans farmor Livia, Augustus hustru, den som ständigt rör om i grytan. Gift, både bokstavligt och i skvallerform, utgör onekligen huvudingrediensen. Denna klassiska häxa torde, inte minst i Sian Phillips gestalt i den legendariska tevefilmatiseringen från 1976, ha inspirerat en hel del underbara såpakaraktärer och liknande.

Jag, Claudius följer traditionen att beskriva merparten av periodens kejsare som ytterligt depraverade och verklighetsfrämmande. Vad som är historiskt korrekt kan förstås diskuteras – och förmodligen aldrig helt utredas – men berättelsen saknar inte sedelärande kvaliteter. Även den diktator som har goda avsikter kommer att snärjas in i onda intriger. Makt korrumperar. Det förtjänas att sägas om och om igen. Och särskilt när det görs med den psykologiska finess Robert Graves ändå tillerkänner sina karaktärer.

Men om den ena sidan av myntet utgörs av historisk pålästhet och en trovärdig vardag mitt bland incestuösa intriger, består den andra av mustig myt och en smula magisk realism. Redan i romanens inledning förutses händelserna av sibyllans kryptiska spådomar. Ändå fram till vårt eget möte med Claudius/Graves bok.