Recension

: Bakom den nakna huden
Bakom den nakna huden: en berättelse om avklädning Annelie Babitz
2012
Vertigo
6/10

Feminism i lackstövlar under stroboskopets sken

Utgiven 2012
ISBN 9789186567019
Sidor 303

Om författaren

annelie_babitz
foto: Makan E-Rahmati.

Annelie Babitz, född 1970, har varit verksam som journalist i en mängd tidningar och tidskrifter, bland annat Journalisten, Göteborgsposten och Amelia. Bakom den nakna huden – en berättelse om avklädning är hennes debut.

Sök efter boken

För ett tag sen gick jag och diskuterade strippklubbar med en kompis. Hon berättade om en vän till henne som jobbade som strippa någon gång i veckan och tjänade enorma summor pengar, och trivdes grymt bra med det. Jag var skeptisk. I mitt huvud är striptease en komplicerad sak ur feministiskt perspektiv. En kvinna som åmande klär av sig framför ett gäng flåsande affärsmän som slänger upp pengar på scenen, sticker ner sedlar i hennes höga stövlar, hon är där enbart för sin kropps skull, och för mig skulle det inte vara värt alla pengar i världen att ikläda mig den rollen. Eller avkläda mig, så att säga.

Moralen talar lätt så, eller hur? Vi tänker att strippor måste vara misslyckade utslagna stackars människor som knarkar allihop, eller åtminstone är sjukligt beroende av stora summor pengar, varför skulle de annars göra det de gör? Och inte speciellt smarta heller, eller hur? Nej, blåsta blonda storbystingar hela högen, white trash, inget vi andra personifierar oss med. Bottenskrapet, de som verkligen passerat gränsen.

Jag läser Annelie Babitz bok just för att det är så jag känner, om än kanske inte så överdrivet dömande. Men nästan. Det är svårt för mig att få ihop en brinnande feminism och en analyserande hjärna med detta yrke. Babitz har baserat sin berättelse på de år som hon själv jobbat som strippa samtidigt som hon febrilt sökt jobb som journalist. Alla vet hur journalistbranschen ser ut: det är få jobb och mycket gratis eller lågavlönat. Strippandet erbjuder pengar.

För vissa av tjejerna som jobbar på K måste jag verkligen vara någon sorts strange flower. Jag blir inte kåt när någon riktar ett laddat vapen mot mig, eller när någon lägger en vass kniv mot min hals. Kanske finns det en sundhet i det. Jag attraheras inte heller av droger. Så visst vore det enkelt att säga att en strippa är någon som kan rulla maja snabbare än vinden, som vet vilka piller och droger som kombineras bäst, som kan förhandla om kokainpriset med den lokala drugdealern, som knullat med varenda Avenyhora till vakt och som älskar att få ett laddat vapen riktat mot sig. Nåja. Är säker på att det finns massor av banktjänstekvinnor och -män, jurister, lärare som dagligen smusslar med droger, som kanske till och med förvarar ett vapen hemma i garderoben. Tyvärr så skrivs det nästan aldrig något om dem. De ges inga stereotypa farliga attribut. De klumpas inte ihop på grund av att allmänheten vet vad de gör och vilka de är. Om strippor och striptease vet allmänheten så lite att det är lättast att kategorisera. Själv tillhör jag kategorin ”nördstrippor”. De med akademisk utbildning, som är där av ren nyfikenhet och pengakåthet.

Som läsare får du följa med in i en glittrande värld, full av paljetter, lapdance, höga snygga lackstövlar, men också vitt puder på toaletterna, hängda streckgubbar på väggen över de strippor som dött sen de börjat där, äckliga slibbiga män och åter män.

Svårigheten i att hitta någon som vill stanna, så fort de fått veta vad du jobbar med. Den ständiga argumentationen kring varför Sverige har förbjudit prostitution, varför det inte går att köpa sig en hora här. Och hur många som hajjar till när de förstår att Babitz har en hjärna också. Du är för smart, säger de. Vill inte låta henne dansa för dem.

Jobbet är en strippklubb i Göteborg, den kallas K. K har en dragningskraft som liknar de stora svarta hålen i rymden, när du en gång sugits in i dess värld är det nästintill omöjligt att slå sig fri. Här finns de små båsen där du har en kund utanför som onanerar som besatt medan du poserar. Här finns stången och den dunkande musiken, pulsen som rungar genom kroppen, cigarettröken som sticker i ögonen. Här är natt, hela tiden natt och farliga fiskar. Här är gemenskapen tjejerna emellan, och övertygelsen och tårarna och längtan efter att en dag finna någon som stannar kvar. Frustrationen över alla idioter.

”Kommer du ihåg den där scenen där Uma Thurmans kvinnliga livvakt befinner sig inne på en bar med en gammal gubbe. Hon säger något som: ‘You really wanna fuck me. Yeah, you really wanna fuck me’, till gubben. Och gubben svarar: ‘Yeeees.’ Då tar hon fram en riktig fetingkniv och kör den rakt i magen på gubben, och gissa vad hon säger då? Jo: ‘So now when I’m inside of you, what does it feel like?’ Det är min favvoscen.”
Han svarar inte utan fäller bara ner blicken och registrerar istället min svällande byst som han kommer att bifoga i dokumentet ”BRÖST” på den slitna hårddisken bakom pannbenet.
”Jag menar att det är det som är den största skillnaden mellan manlig och kvinnlig sexualitet. Ni män kommer in i oss och om inte de rätta känslorna finns där så kan det kännas som att bli knivskuren. Ibland har jag haft lust att plocka fram en fet kniv och köra rakt i magen på en älskare. Bara för att han inte brytt sig om mina känslor, för att han fått mig att känna mig utnyttjad.”

Min tro på män falnar under läsningen, det är obehagligt att märka av det. Men det är också den stora behållningen med den här boken. Hur Babitz sätter ljuset på, ja för att inte säga blåslampan i röven på, precis hur vidriga män kan vara. Inte bara på strippklubben. För de finns ju överallt. En kväll dejtar hon en kille och de har det lite mysigt, hånglar och så. När de kommer hem till henne säger hon att hon inte vill ligga med honom eftersom hon har mens. Då undrar han om han åtminstone kan få komma i hennes ansikte. Och jag känner igen mig! Jag har varit där, i precis den situationen! Och inte förrän jag läser det, här i skrift, inser jag hur jävla rent uppåt väggarna det var! För vad fan är innebörden? ”Du har gjort mig kåt. Så. Kan du vara mitt runkobjekt? Åtminstone?” I scener som denna är Babitz så oerhört mitt i prick att det gör ont. Både här och där.

I andra hänseenden är hon inte lika vass. Språket är stundtals riktigt tråkigt med långa transportsträckor och upprepningar som kunde styckats ner till förmån för styrkorna. Huvudpersonen dejtar olika killar och efter ett tag förstår jag att jag som läsare inte automatiskt är invigd i detta, utan hennes liv utanför K är något som avhandlas i periferin. Inte lika viktigt. Jag vet inte om det är meningen eller inte, att K fungerar som ett svart hål även för mig som läsare, och med sin lockelse tar det upp allt mer av handlingen, tränger ute annat, gör verkligheten till ständig natt med samma procedurer, samma eviga lapdancekunder, blinkande röda ljus, jag får tunnelseende och längtar ut, ut, ut! Som sagt: kanske är det meningen.

Och på slutet kommer den rungande örfilen. Just när jag trodde att jag var safe, hade börjat tröttna, var redo att stiga av. Då kommer brutalvändningen jag aldrig hade kunnat vänta mig, och gör det hela än mer starkare. Heja!

Boken måste ha varit en sann pungspark att få skriva, så jävla skönt! Reaktionerna låter inte vänta på sig förstås. Jag läser motbjudande trådar om Babitz på flashback.org där det efterfrågas mer snaskig information att sprida, har hon knullat för pengar nån gång, ”säkert är ju att hon har en störning”.

Nej.

Säkert är att många, många män har en störning, och den yttrar sig i fullkomligt maktmissbruk och oförmågan att se på kvinnor som annat än horor serverade på fat eller madonnor som ska föda deras framtida barn. Det låter väldigt medeltida och hårt, men jag blir alltmer övertygad om att så är fallet. Och om det skriver Babitz smärtsamt övertygande. Och det är väl det de vet…

Min syn på strippor då? Det är fortfarande inget jag skulle göra själv. Men boken visar att du inte ska döma hunden efter håren. Och det är en uttjatad historia som tål att upprepas. Tills vi ser människor istället.

Lina Arvidsson

Publicerad: 2012-11-10 00:00 / Uppdaterad: 2012-11-09 14:52

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #4977

6 kommentarer

Här har ni en artikelserie som ger er tips och råd om hur ni kan få fler läsare till er sida !

http://mansano.se/oka-antalet-lasare/oka-antalet-lasare-till-din-sida-den-kompletta-guiden-1/

Mansano Oregistrerad 2012-11-10 14:18
 

rolig, engagerad recension

men att säga att många män är störda (de behandlar kvinnor som horor) är väl att skapa ett individuellt problem av ngt som rimligtvis också är ett samhälleligt problem?

kolla t.ex. på underklädeskampanjerna som kör igång nu inför julhelgen… vad ska 10åriga pojkar tro? vad ska 10åriga flickor efterlikna?

störningar uppstår inte i yttre rymden

kettil johansson Oregistrerad 2012-11-10 16:50
 

Vill tacka Dagens Bok för en superfin recension. Måste säga att recensenten är den första som kommenterat helomvändningen i slutet av boken, vilket jag faktiskt suttit och väntat på att någon recensent skulle uppmärksamma. Så stort tack!

Annelie Babitz Oregistrerad 2012-11-11 08:04
 

Va kul att du känner så, Annelie! :)

Kjettil: Jag ser det snarare som att Babitz ger exempel på män som beter sig som idioter, och det i sig visar upp ett samhällsproblem. Att skriva om saker i scener hämtade från verkligheten kan också vara ett sätt att visa en struktur som fler känner igen sig i. Ett väldigt bra sätt, tycker jag. Självklart är inte alla män svin. Men det ligger ju samtidigt på individen att ändra på SITT beteende, eller hur? Alla kan vi göra något åt det här.

Lina Arvidsson Redaktionen 2012-11-20 11:48
 

om man har ett samhällsproblem – många män ser kvinnor som horor – så löser man inte det genom att säga att det ligger på individen att ändra på SITT beteende… det är som att säga till alla kvinnor att det är upp till dom att vara lite kaxigare så att dom får samma lön och fler platser i styrelserummet… de är iofs den lösning den sittande regerningen gillar (när det gäller att få in fler kvinnor i maktens centrum), men så händer heller ingenting

kettil Oregistrerad 2012-11-21 20:30
 

Jag förstår din poäng.
De män som visas upp i den här boken representerar olika typer av män. Det finns inte bara svin som behandlar kvinnor som horor, utan även schyssta killen som ska ”rädda” strippan från denna fruktansvärda värld. Som jag ser det kommer strukturen tydligt fram i beskrivningar av personer. En fackbok hade förstås inte gjort på samma sätt, och bokens tema kräver kanske en tyngre diskussion efteråt, som tar upp det du pratar om.

Lina Arvidsson Redaktionen 2012-11-22 20:35
 

Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?