Recension

: Sapfos tvillingar
Sapfos tvillingar Vendela Fredricson
2011
Modernista
7/10

Feminism under metafortungt täcke

Utgiven 2011
ISBN 9789186629410
Sidor 117

Om författaren

Fotograf: Terese Andrén

Vendela Fredricson är född 1974 i Järna. ”Landar”, hennes debut, kom ut 2006.

Sök efter boken

Laticia studerar till läkare. Hennes bror är utsänd i kriget. Hon träffar en ung älskare som heter Silas, som från de första sidorna i boken sällan lämnar hennes sida. Allt berättat på ett språk som är späckat med metaforer och blinkningar till både grekisk mytologi och litteraturhistoria. Vissa böcker måste man läsa två gånger för att riktigt förstå dem. Detta är en sådan bok. Språket knyter ihop och lindar in, skapar en vacker värld, där den logiska delen av min hjärna inte alltid har en plats.

1874 dog de siamesiska tvillingarna Eng och Chang, med några timmars mellanrum. De var då kända som en del av en turnerande freak show. Deras kroppar var sammanväxta från bröstbenet till naveln, och när Chang dog av lunginflammation hade forskningen kommit så pass långt att en läkare kunde erbjuda Eng att skilja dem åt så att han kunde leva vidare. Det vägrade han, och dog tre timmar senare med orden ”Nu far jag också”.

Ett hjärta utan luft är ett järta. Ett järta äger förmåga att slå, men måste bindas samman via blodskanaler med ett hjärta. Annars kommer inget syre in. I dag vill jag att vi bygger en terrass framför huset, som vi kan vistas på i solen. Om vintern någonsin kommer tillbaka lindar vi in oss i filtar. Jag vill att vi ska sitta som gamla människor sitter, stilla och minnas. Jag tror att det är så det kommer att bli.

Sapfos tvillingar behandlar samma typ av intensiva kärlek. En oförmåga att låta den som delar ens eget blodomlopp gå förlorad, vare sig det handlar om en faktisk tvilling eller en själslig sådan. Men inte handlar det bara om kärlek. Via referensramen plockar jag upp något ytterligare; en feministisk ådra, som visar sig i de enbart kvinnliga gudarna (gudinnorna) som tillbes, för att inte tala om Sapfo, som liksom titeln åsyftar vilar som en moder över hela berättelsen.

Den ljusa skira Silas porträtteras just så som kvinnor brukade porträtteras i de forna sagorna. Som den undersköna konkubinen, med mindre intellekt och svagare samhällsställning än vår hjälte. Ej heller hyllas broderns krigsdåd som riktiga och ärofyllda. Nej, han skriver hem och gråter, fasar för sitt liv bland alla minor, som han tvingas väja mellan ”som vi rörde oss mellan de gungande isflaken. Minns du Laticia? Du jagade mig. Du jagade mig ut på isflaken. Efter islossningen. Jag är rädd. Jag vill komma tillbaka.” Istället är det kvinnan som är den drivande kraften, och det på ett språk som doftar gamla diktmått. Som om Vendela Fredricson önskar skriva om historien. (Mitt hjärta jublar!)

Och så alla dessa sanningar som glimrar till som vackra ädelstenar längs med läsningens gång.

- Berätta, ber jag.
- Jag kan inte, säger Silas. Otaliga aspekter faller bort när man benämner, sipprar undan som en sav ur ett träd eller ett löv, som blodet ur en kropp. Också när man pratar om andra. Som dig, säger han. Du skulle glida ur mina händer.

- Okej, säger jag, då får vi bara använda ord när vi ska beskriva något vi inte ser just för tillfället, och ofta bara ett ord i taget.
- Som till exempel gräns.
- Ja, säger Silas.
- Gräns, säger han, och vi ligger i gräset och låter ordets innebörd fylla ut rymderna över oss, marken under oss och våra pickande hjärtan.

Ja, ibland är språket så. Lekande lätt och logiskt, om än lite rörigt i replikmarkering. För att stundtals bli desto mer späckat, brutalt, innerligt. Metaforer och referenser, så att jag likt Sven Nordqvists teckningar kan titta på ett stycke hur många gånger som helst, och ständigt finna nya bilder. Det är en vacker men svår romanform.

Ett sinnessjukt sjukhus. Dörrar, entréer, exteriörer satta ur spel. En våldsam infektion griper tag i pojkarnas uttänjda hudar. De kokar i feber. Bakterier sprider sig i svarta frätande kluster över såren. Den ene pojkens blod slår i döva natten mot den andres, främmande. Yrsel i deras ömma huvuden. De yrar ömkligt. Naziläkaren Mengele böjer sig över de hettande barnen, dränerar dem på deciliter efter deciliter.
Min medstudent tar tag om mina axlar. Hans händer är tunna och vita som mina, mjuka som vitt siden, som kakaduans gräddiga fjädedräkt. Solen förtär honom inte, och han står emot de frisläppta kemikalierna. Jag ligger i hans knä och gråter. Han kommer inte att stanna. Han tycker inte om min oro, dras inte till oreda och ostyrsel. Han är sval som en ängel, stannar och håller mig.

Jag uppfattar alltså saker av handlingen i andra läsningen, som gick mig förbi i den första. Eftersom jag upplever språket som en barriär, om än förtrollande vacker. Slutet är dock lika tydligt och fascinerande för mig i första läsningen, som i den andra. Det är en svårsmält bok med bilder som kommer att stanna kvar i mig länge. Och utmaningen i att inte greppa en bok, som ändå innebär en sådan upplevelse för mig att jag gärna läser om den, igen och igen … ja, helt oävet är det ju inte.

Lina Arvidsson

Publicerad: 2011-12-07 00:00 / Uppdaterad: 2011-12-04 21:04

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #4452

Inga kommentarer ännu

Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?