Poesi är ofta alldeles för svårt och otillgängligt för mig. Men så är det inte när Rupi Kaur skriver. Då är dikten lätt att ta till sig och går att relatera till. Framförallt är den väldigt vacker. Solen och hennes rosor är Rupi Kaurs andra diktsamling, en efterföljare till Mjölk och honung, som jag gillade lika mycket som den här.

Rupi Kaur har kallats sin generations röst och jag förstår verkligen varför. Hon sätter orden på hur vi 90-talister upplever kärleken, hur vi bryts ned av skönhetsindustrin. Hon beskriver hatet mot kroppen, men påminner oss också om att det är en mångmiljonindustri som skulle falla sönder om vi insåg hur vackra vi är. Många av dikterna har hon sedan illustrerat själv, vilket förstärker dikterna.

jag fortsatte vara trogen
långt efter du lämnat mig
jag kunde inte lyfta blicken
möta någon annans
bara att titta någon i ögonen kändes som ett svek
vilken undanflykt skulle jag ha
om du kom tillbaka
och frågade vart mina händer hade varit

-lojal

Det är även andra stora ämnen som tas upp i diktsamlingen. Hon skriver om kvinnokamp, om migration, rasism, övergrepp, kolonialism. Ja, mycket av det som är fel i vårt samhälle beskriver hon i korta eller långa dikter. Hon skriver hela tiden så enkelt, helt utan att göra det kletigt eller smetigt.

min röst
är klangen
av två nationer som krockar
varför skulle jag skämmas
över att engelskan
och mitt modersmål
korsats
min röst
hennes fars ord
och min mors accent
vad spelar det för roll
att mina läppar bär på två världar

-accent

Rupi Kaurs dikter är viktiga. De får en att tänka och reflektera över saker som man borde ägna ännu mer tid att tänka och reflektera kring. De är också viktiga för att de kan vara en ingång in i poesin, som en brygga in till diktens värld, en värld som för många känts alldeles för svår att ta sig in till. Jag rekommenderar er att läsa båda hennes diktsamlingar, läs dem sedan igen och igen, rekommendera dem för dina vänner. Det är vad jag ska göra i alla fall.