I Erik Lindman Matas lyriksamling PUR kommer vi rakt in i ett slut, det där obegripliga slutet som är slutet på ett liv.

Texten är på något sätt upphackad. Inte direkt fragmentarisk, men med ständiga avbrott, även mitt i raderna när vanlig ordföljd bryts upp. Även den konsekventa användningen av I istället för en/ett gör att min läsning hela tiden stoppas upp.

dröjer hos dig

jag dröjer hos dig allt

dröjer I nej ––

dröjer I stort ja

dröjer –– ”mer, mer & ännu mer”

jag dröjer som dig

Det blir ju snabbt tydligt att det är så tecknet används och i den betydelsen det ska läsas, men jag vänjer mig ändå aldrig utan det blir som hindrande väggar mitt i raderna.

Att läsa den här boken är som att befinna sig i en tankeström som inte strömmar utan i stället stakar sig fram. Som att vara i chock, i den obegripliga och kaotiska tillvaron efter att helt plötsligt ha förlorat en närstående.

Trots att språket spjärnar emot i olika riktningar är det inte svårt att följa med i händelseförloppet. Diktjaget upptäcker att partnern verkar ha försvunnit, något allvarligt måste ha hänt. Diktjaget tar sig så snabbt som möjligt till Wien, där partnern bor, och orosmolnen ökar tills katastrofen bekräftas. Förnekelsen är inte längre möjligt men samtidigt ändå det enda möjliga tillståndet att hålla sig kvar i.

Det här är med andra ord ett sorgearbete och allt känns äkta och genuint återgivet. Diktjaget klamrar sig fast vid alla minnesfragment, med hjälp av foton, skrivna meddelanden och texter, ljudinspelningar, filmklipp och sådant som bara finns i det egna huvudet. Som läsare kommer vi så nära att jag får känslan av att ha klivit in i någons innersta utan att jag är särskilt säker på om jag vill klampa runt där, om jag bör klampa runt där.

Boken blir ett sätt att skapa en plats för den egna minnesbilden av personen, hellre än våldshandlingens eller polisens. Att skapandet av den platsen görs genom en bok är ingen slump. Litteraturen, läsandet och skrivandet är en naturlig del, både i boken och i relationen den beskriver:

VARDAGEN tvärs igenom din semiotica : excuse me sir you’re standing on my scarf –

du skriver your writing—haha. OUR writing.

see you tomorrow. Sleep well, everyone! Schönen Zug! när mina föräldrar hälsar på –

ord som kollapsar över min vägg & flätverk som –

jag läser memorize some verse before sleeping. then you’re done at least that!

jag sjunger kunna lorca utantill

läser mina ord jag skrivit som vårdag & varm ånga

jag läser haha VÅRA ord om & om igen

läser smidig bäck av där där där där det är detta visst, visst –

läser dig i ditt vår

men du är inte här ––