Den excentriska skribenten Eve har sedan barnsben hängt ihop med den något sardoniska och alltid lika rappa Susie. I högstadiet slog de sig samman med Ed och hans bästa vän Justin, som är lika teatralisk som Ed är allvarlig och ansvarstagande. De fyra bildar ett gäng som 20 år senare är lika sammansvetsade, och där triviakvällarna på torsdagar är heliga.

Eve kom aldrig över Ed, som istället valde den snorkiga Hester (som i sin tur inte gillar någon av dem), och försöker nöja sig med att vara Eds vän, ett tröstpris som skaver och aldrig gör henne lycklig. Hon undviker meningsfulla förhållanden med andra män, och lever för ögonblicken när hon ser Ed bli svartsjuk på någon av dejterna hon berättar om, eftersom den lilla smulan av bekräftelse på att han känner likadant ger näring åt drömmen om att han kanske en gång kommer lämna Hester för henne.

De fyra är något fast i sina roller, men trivs på det stora hela med sina liv och varandra, och kan definitivt inte tänka sig att ändra på något. Men förändringen kommer ändå, som den alltid gör, oavsett om den är inbjuden eller inte.

Livet går i kras efter ännu en förlorad triviatävling, där Hester överraskar dem med att fria till Ed (som till Eves förtvivlan säger ja), och Susie blir överkörd på vägen hem från puben. Plötsligt står Eve utan sin fasta punkt i tillvaron, och måste lära sig navigera ett liv utan Susie. Susies död sätter igång oväntade händelseförlopp, utöver sorgen de alla måste lära sig att leva med. Hemligheter kommer upp till ytan, och Eve finner sig behöva omvärdera både sina vänner, deras inbördes relationer, och människor de avskrivit för länge sedan.

Just last night berör visserligen tunga ämnen som sorg och trasiga familjer, men trots svärtan i berättelsen är McFarlane lika kvick och humoristisk som alltid. Hon hanterar sina karaktärers trauman och förluster kärleksfullt, och även om deras sorg stundtals är förlamande, så tillåts de också att skämta om det svåra i situationen. Jag lyssnade på ljudboken på mina dagliga promenader i Stockholmsvårvädret, och dialogen är så vass att jag ofta skrattar rakt ut, till främmande människors stora förvirring. Just last night hade också kunnat falla ner i att bli glättig och endast använda tyngden i sina huvudpersoners trauma för att ge dem djup, men istället tillåts de att vara fullvärdiga personer som ibland skämtar om eländet och ibland inte står ut.

Det är en bok full av tunga känslor. Den är också hysteriskt rolig och rapp på ett sätt som borde vara omöjligt utan att förminska allvaret, men det är en konst McFarlane alltid bemästrat. För varje ny bok Mhairi McFarlane släpper undrar jag om den inte är hennes bästa, och nästan alltid är svaret jo, den är ännu bättre än de tidigare. Just last night är inget undantag.