Jag blir provocerad varje gång jag hör frasen ”bara vänner”, som i: ”inte ett romantiskt par, bara vänner”. För det nonchalerar värdet av, och styrkan i, en nära vänskap. Som barn av min generation tänker jag på det där avsnittet i Grey’s Anatomy när den benhårda karriärskvinnan Cristina behöver ange en anhörig som nödkontakt när hon ska göra en abort, och säger till Meredith: ”You’re my person”. Du är min person.

Suzie är Eves person, och Eve är Suzies. De ingår i en kvartett tillsammans med Justin och Ed, och har varit vänner sedan tonårstiden. Men hur nära de än står varandra alla fyra så är det Susan och Eve som står varandra närmast. De har hunnit bli strax över 30, och i olika grad funnit sig tillrätta i tillvaron, och lever sina liv – till viss del parallellt med varandra, men hela tiden tillsammans. Sen dör Suzie. Det är knappt en spoiler, för även om det händer på sidan 78 så är det efter hennes död som handlingen börjar komma igång. Sanningen kommer om natten är berättelsen om Eve och Suzies relation, för den tar inte slut när Suzie dör. Så är det när man är någons person. Eve blir den som identifierar kroppen, ringer Suzies bror som har flyttat utomlands, den som planerar begravningen, och den som rensar ur dödsboet. Och i en låda under Suzies säng, när hon bara kastar en snabb blick i en bunt med brev som hon absolut inte tänker läsa, blir det uppenbart att Suzie hade hemligheter för henne. Och det är så förtvivlat svårt att reda ut sårade känslor och svikna förtroenden från varsin sida om graven.

De där första 78 sidorna innan Suzies död är en ambitiös upptakt, som ger en förståelse för Eve och hennes roll i kompisgänget. Med samma träffsäkra formuleringar som i sina andra böcker målar McFarlane upp Eves stillsamma men något stagnerade tillvaro. Jobbet som klickbetesrubrikskrivare (årets nyord?) med en chef som ”inte kan skilja på ’klumpig och stötande’”, men som Eve ändå kommer bra överens med ”tack vare [sitt] pragmatiska beslut att aldrig ta illa upp”. Boendet tillsammans med katten ”Roger Piecrust”, som heter så trots att det ”låter som en komiker som avslöjades som pedofil på sjuttiotalet”. Pubquizzen som de alltid tävlar i, men aldrig vinner.

Eve lever med en illa dold olycklig kärlek till Ed, som dessvärre är förlovad med Hester, som visserligen är snygg och lyckad men har ”ett stort ekande tomrum där hennes sympatiska sida borde vara”. Eve, Suzie och Justin häcklar henne ohämmat bakom hennes rygg, men Eve är i alla fall inte sämre än att hon har dåligt samvete över det. ”Justin och Suzie är den sortens människor som inte håller på med skuldkänslor. De har liksom inte tid. Jag dricker skuld som smoothie till frukost”.

Det tunga ämnet till trots är Sanningen kommer om natten påtagligt underhållande. Dels på grund av de där smarta små scenerna och uttrycken, dels på grund av klassiska chick-lit element som katastrofala försök till one night stands. Som den unga snygga bartender som Eve raggar upp för att trösta sig efter Ed och Hesters förlovning. Det visar sig i avklädningsskedet att han ”inte håller på med hår” och således inte kan ha sex med Eve eftersom hon inte har vaxat bort könshåret.

”Det är inget personligt, okej? Smaken är som baken. Du gör din grej.”
”Men alltså, sex är sex. Skulle du inte kunna bita ihop och jobba på bara?” undrar jag nyfiket. ”Var har du kämparglöden? Tänk om alla hade haft den attityden under blitzen.”
/…/
”Har du hår?” frågar jag.
Zack skakar på huvudet. Hårbandet börjar lossna från hårknuten och han sätter upp den igen.
”Nej du, allt är väck. Rent som en porslinstallrik. Rövhålet också.”
Han ser stolt ut som om det här är en stor personlig prestation. Som om han skulle kunna skriva anus utan morrhår som svar på ”Vad gör dig rätt för den här rollen?” på ett cv.

När jag plockade upp Sanningen kommer om natten för att skriva den här recensionen hade det gått ett par månader sedan jag läste den, och jag tänkte att det nog skulle bli en ganska ljum recension. Jag kom knappt ihåg något av handlingen, så hur bra kan den ha varit egentligen? Men när jag bläddrat och småskrattat och kommit ihåg en stund så tänker jag att den här boken nog är ganska precis vad jag skulle vänta mig av den åttonde boken från en internationellt väletablerad författare, som är känd för att skriva feelgoodromaner med kvinnor som huvudsaklig målgrupp. Den är smart, snyggt berättad, och följer ungefär den mall som jag känner igen från liknande böcker. Den är underhållande, och har för all del sina stråk av svärta, men har ändå något lite glättigt över sig. Det är en bra bok, men det kan hända att ni inte minns så mycket av den ett par månader senare. Då är det ju å andra sidan fullt möjligt att läsa om den.