Liv visar sig av Eva Grip är en mångfacetterad bok som är en blandning av noveller, prosa och kortare texter. 

Och visst är det livet som visar sig i boken men även döden, sorgen och glädjen finns ständigt närvarande. Boken består av många fina texter, vissa av dem hänger ihop men flera är även helt fristående. 

Det är starka personliga berättelser om relationer, sorg, förlust och missförstånd.

När en relation förändras över tid och inte fungerar som den gjort innan – när är det dags att gå vidare och när ska man stanna kvar?

Beskrivningarna av vad som kan hända när människor växer åt olika håll är träffsäkra. Den sorg och känsla av förlust som kan uppstå hos individer som en gång har delat något speciellt som sedan försvinner. Att krasst se att det kanske inte finns något kvar att jobba för.

De relationer som är svårast är kanske de inom familjen. Hur släpper man dessa och går det ens? Jag anar viss friktion och det är jobbigt men intressant.

Jag som läsare får också en inblick i hur det kan vara att vara en person som ger sig hän och följer sin lust och kreativitet trots motgångar. Att vara rak och ta konflikter är en röd tråd och jag tänker på modet som krävs. Men även att ha självinsikten att be om förlåtelse när något blivit fel. 

Ett av de stycken i boken som fastnade hos mig är vakan vid faderns dödsbädd. 

Del av dikten ”Att vaka”:

Nu slutar andningen.
Andningen gör uppehåll.
Trettio sekunder andas han inte.
Tretton andetag.
De låter.
I lungorna bubblar det.
Vattnet i kroppen hittar inte ut

Och det blir paus.
Nu låter det ingenting för det är paus.

Vi vet inte om det gör ont.
Han ligger stilla ansiktet är stilla och någon kommer in och pratar med honom.
Jag tycker om när de pratar med honom.
Det kan jag också. 

Du jag kan prata med dig.
Du. Kan du känna mina händer?
Känner du att jag håller dina båda händer och att de är varma.
Dina händer är varma. 

Under sträckläsningen av Liv visar sig känns det många gånger som om jag tjuvläser en dagbok – förbjudet förstås men otroligt intressant och beroendeframkallande. 

Boken är stark och berör och det beror mycket på att Grip är så öppen i sitt sätt att skriva. Jag fångas av hennes orädda  och raka språk som är lättsmält men inte banalt på något sätt.