Sommaren 1902 är Jack London 26 år gammal. Det låter så ungt i mina öron, men han har hunnit med mycket. Han är bara 14 när han blir ensamförsörjare för en familj på fem, sedan mannen han tror är hans far blivit skadad. Den unge Jack arbetar på fabrik, som tjuvfiskare, säljägare och kolskyfflare. Han avtjänar 30 dagars straffarbete för lösdriveri, utbildar sig, agiterar för socialismen och tillbringar ett år i guldrushens Klondike och Alaska. Han läser och skriver och skriver och skriver, och 1900 debuterar han med novellsamlingen Vargens son. Han gifter sig och skiljer sig och gifter sig igen. Han får bokkontrakt på alla framtida verk.

Så, sommaren 1902, beger sig Jack London till London för att skriva om människorna i East Ends slum. Han klär sig i begagnade kläder, utger sig för att vara en strandsatt amerikansk sjöman och lever som en av stadens många fattiga. Samtidigt pågår kröningen av Edvard VII, en extravagant historia som naturligtvis står i stark kontrast till livet som den undersökande journalisten lever i East End.

Det London gör har kommit att kallas att wallraffa, efter den tyske journalisten Günter Wallraff som använde metoden för att skriva om arbetsvillkor på 1970-talet. Jag reagerade på det när jag läste om Ester Blenda Nordström, journalisten som tog anställning som piga för att kunna skriva om deras arbetsvillkor redan på 1910-talet. Nu får jag lära mig att inte heller hon var först – vilket för övrigt inte heller London var. Christian Ekvall, som också står för nyöversättningen av boken, nämner i sitt efterord att Nellie Bly gjorde det redan 15 år innan London, när hon spelade galen för att kunna skildra tillvaron på mentalsjukhus i Ten Days in a Mad-House. En 1800-talets Anna Odell, med andra ord.

London är, vilket jag först hakar upp mig på i min egen jämförelse med Nordström, inte fullständigt inbäddad. Han hyr ett rum dit han kan gå och tvätta sig och sova ut. Han ger ibland upp att vara fattig och köper ordentligt med mat, både till sig själv och till eventuellt sällskap. Ändå skriver han till vänner, efter två veckor med det här livet: ”Jag tror att jag skulle dö om jag var tvungen att bo två år i Londons East End”. Och Jack London är alltså knappast någon duvunge. Han har levt hårt tidigare.

Den brittiska huvudstad Jack London kommer till är hjärtat i ett enormt imperium som sträcker sig över hela jorden. Det är kapitalismens och de gamla anornas högborg. Det är en stad som tuggar människor sönder och samman och spottar ut dem igen. Det är ont om arbete, men framför allt är det nästan omöjligt att försörja sig på många av de arbeten som finns. Också de som jobbar 12-14-timmarsdagar, med påtaglig risk för liv och lem, har svårt att få ihop till ens den torftigaste bukfylla åt familjen. Marginaler för sjukdom och olyckor finns inga alls. Folk bor i små kyffen, och många saknar helt bostad. London går med och får de mest blygsamma mål mat eller sovplatser på välgörenhetsinrättningar där människor köar i timmar för att få plats, och sedan tvingas slita hårt eller sitta igenom dagar av predikningar för att göra rätt för födan.

Jack London har sin analys klar. Rikedomarna är, precis som arbetet, brutalt orättvist fördelade:

Det finns ett kinesiskt ordspråk som lyder att om en människa lever i lathet kommer en annan att dö av svält, och Montesquieu har sagt: ”Det faktum att många är upptagna med att sy kläder åt en enda individ är anledningen till att många är utan kläder.” Så det ena förklarar det andra. Vi kan inte förstå den utsvultne och dvärgaktige arbetsträlen i East End (han som bor med sin familj i en liten enrummare och hyr ut en liten del av detta rum till andra utsvultna och dvärgaktiga trälar) förrän vi tittar på de stora och kraftiga livgardisterna i West End och inser att den ene måste göda och klä och vårda den andre.

Här är det kröningsparadens livgardister som får stå för överheten. Någon gör arbetet, men någon helt annan skördar frukterna av det.

London blandar indignerad samhällskritik med statistik, individskildringar med mer svepande analyser av vad fattigdom gör med människor. Han är skarp när han skildrar de enskilda människoödena, och lika skarp i sin klassanalys. Lite daterad är han såklart ibland i ordval liksom i ointresset för de kolonier som också utgör en central del av det brittiska imperiets ekonomi. Det svepande har också inte sällan åldrats sämre än de högst konkreta mötena med människor.

Det stora flertalet av arbetare i västvärlden har kanske fått det bättre på de drygt hundra åren sedan Jack London skrev om East End, men grundprinciperna är fortfarande desamma. Det hårda kroppsarbetet utförs någon helt annanstans än där vinsterna av det spenderas.