Naima, Asma, Ayesha, Turko, Dil-Mir, Rojian, Nadia, Katrine, Nisreen, Vian, Dorcas, Ba Amsa, Raqaya, Zara, Shahida, Munira, Yasmin, Safina, Hanzera, Koriman, Raheela, Maheela, Aisha, Victoire, Godeliève, Serafina, Cecile, Bakira, Amila, Enesa, Graciela, Elena, Marta, Khitab, Khalida, Zainab, Zeena, Sevvi, Maha, Bushra, Violette, Chantal, Naomi, Jane, Neema, Ushindi, Prescilla, Narcisa, Antonita, Kim, Estelita, Crisanto, Khadidja…

Så många namn och ändå långt ifrån alla de som framträder i Christina Lambs bok Våra kroppar, deras slagfält, dels för att jag missat några, dels för att det är många som inte nämns vid namn utan som systrar, döttrar, mödrar, mostrar, fastrar, väninnor. Så många och ändå bara en bråkdel av de tusentals, hundratusentals, miljontals som delar och delat deras erfarenheter genom seklerna.

De är alla flickor och kvinnor som har blivit våldtagna i krig, de flesta upprepade gånger av flera förövare. De har blivit jagade, fångade, inspärrade i månader och år, sålda och hotade. De har blivit misshandlade och torterade och de har bevittnat hur deras makar, bröder, systrar, föräldrar och barn dödats. Brotten har begåtts i Syrien, Irak, Myanmar, Filippinerna, Argentina, Rwanda, Nigeria, Demokratiska republiken Kongo, Bosnien och Hercegovina (och i många andra länder men dessa är de länder Christina Lamb inriktar sig på).

Vän av ordning, skeptisk sådan, tycker kanske att jag borde skriva något om ”påstår sig” eller ”säger sig” ha varit med om när det nu är så ytterst få förövare som blivit dömda men jag tänker inte göra det. Här tar jag utsagorna för sanning, utom i något enstaka fall, där sammanhanget tydliggör att det finns skäl att tvivla.

En annan vän av ordning, kanske mer insatt, tycker kanske att det är fel att skriva offer och liknande, med tanke på att det för den som själv blivit utsatt knappast kan bidra till läkning och stärkt självbild att ständigt höra andra överlevare beskrivas, av sig själva och andra, som ”förstörda”, som ”berövade det vackraste vi hade” eller kanske t.o.m. ”berövade det enda vi hade”. Författaren skriver också om detta i sitt avslutande tack, om hur hon valt vilka ord hon använder utifrån sammanhanget och de intervjuades egna önskningar. Det är en svår balansgång att skildra förfärliga upplevelser och samtidigt inte fastna i synd om- och offerperspektivet och om och om igen påpekas det att det som ger mest upprättelse är att se sin förövare ställd inför rätta – och dömd för de brott han har begått.

Och där går Christina Lamb vidare och talar med utredarna, åklagarna och domarna i några av de rättegångar som ägt rum under senare år. Hon frågar dem varför våldtäkterna så sällan blir till åtalspunkter och svaret är oftast att i ljuset av andra krigsbrott – som terror, mord eller tortyr – framstår det sexuella våldet som mindre viktigt, trots att många av de drabbade önskar att de blivit dödade i stället. Så offren förlorar på jämförelsen men också på bristen på kunskap om dessa brott. Och förlorar igen då de i stor utsträckning blir utstötta ur sina egna familjer. Vägarna tillbaka är svåra, särskilt när det är så få som får den upprättelse en fällande dom innebär. Och särskilt när de som drabbats hårdast är de som var svaga och utsatta redan innan. Det görs försök men allt blir inte rätt, som hundratals yazidiska kvinnor och flickor som då boken skrevs befann sig i Tyskland, dit de räddats men där tillvaron ändå blivit ett limbo.

Det är utsträckningen, det systematiska, det handlar om. Skövlade byar och städer, dödade män och våldtagna och dödade kvinnor. Det handlar om det som beordrats, som indoktrinerats, om läger och handel och om det som skett utan påbud men också utan fördömande. Vad får män att agera så? Hon talar med forskare om undantagstillståndet som råder vid krig och om våldtäkter som ett socialt kitt men också att det i princip råder straffrihet.

Läsaren får också möta de som oförtrutet kämpar vidare för sig själva och för andra, trots att stöd från myndigheter och organisationer är klent eller obefintligt. Kvinnor som demonstrerar, kvinnor som bedriver detektivverksamhet och letar rätt på förövare som går fria och lämnar information till rättsväsendet, kvinnor och män som hjälper fångna kvinnor och flickor att fly, kvinnor som driver små grupper och stora verksamheter för att hjälpa drabbade att läka. Och dr Mukwege som opererar kvinnor och barn med söndertrasade underliv.

Det gör ont att läsa men det är en bok som behövs – för än så länge fortsätter de systematiska våldtäkterna att vara en del av krig och konflikter utan att jämställas med andra krigsbrott, trots att de finns med bland FN:s resolutioner*. Och än så länge saknas de i läroböcker i historia, trots att de funnits så länge det funnits krig. Redan hos Homeros och i Bibeln finns de med, fast naturligtvis inte ur kvinnornas perspektiv, och skulpturerna och målningarna som skildrar sådana händelser är otaliga men ses ytterst sällan för vad de är.

Själva mängden namn och likartade öden gör det svårt att hålla isär vad som skett vem och var men det är också det överväldigande antalet berättelser som gör boken så drabbande och det väsentliga här är inte den precisionen. Någon gång blir det dessutom upprepningar då personer återkommer i avsnitt med olika fokus men där bakgrunden tecknas igen, eftersom någon läsare kanske inte läser allt utan bara något kapitel.

Avslutningsvis tackar författaren dem som läser, trots att många av berättelserna är svåra att ta sig igenom, men det är hon som ska tackas för att hon samlat all denna erfarenhet och smärta, för att inte tala om de som orkat berätta. Det sorgligaste är hur många av dem, trots sina vittnesmål, ser det hända igen och igen, trots allt de gjort och trots allt de fått höra ska göras. Och det är där den här boken förhoppningsvis kan göra skillnad, att den genom ökad uppmärksamhet ska leda till större påtryckningar internationellt så att det sexuella våldet fullt ut hanteras som det krigsbrott det är.

* Den 19 juni 2008 antog FN:s säkerhetsråd enhälligt resolution 1820 om sexuellt våld i väpnade konflikter och befäste att ”våldtäkt och andra former av sexuellt våld kan utgöra krigsbrott, brott mot mänskligheten och en konstituerande handling för folkmord”.