Recension

: Resa in i tomheten
Resa in i tomheten: En berättelse från Syrien Samar Yazbek
2015
Ordfront
8/10

Krigets nedåtgående spiral

Utgiven 2015
ISBN 9789170378416
Sidor 267
Orginaltitel Bawwabat ard al adm
Översättare Marie Anell

Om författaren

Samar Yazbek föddes 1970 Jablah i Syrien, men är sedan 2011 bosatt i Paris. Hon är författare, journalist, poet och manusförfattare. Sina erfarenheter från revolutionens och inbördeskrigets Syrien har hon skildrat i A woman in the crossfire, som 2012 belönades med Svenska PEN:s Tucholsky-pris, och i Resa in i tomheten (2015). Översatt till svenska finns också romanen En mörk strimma av ljus (2013).

Sök efter boken

Sverige behöver en paus från flyktinginvandringen. Det har blivit ett fras svenska politiker svänger sig med de senaste veckorna. Medan jag läser Samar Yazbeks reportage från inbördeskrigets Syrien, Resa in i tomheten, gnager den där frasen i mitt bakhuvud. Vem är det egentligen som behöver en paus?

Den syriska författaren Samar Yasbek tvingades i exil efter revolutionen 2011. Sedan dess är hon bosatt i Paris, men har flera gånger smugit sig tillbaka över den turkiska gränsen till nordvästra Syrien för att dokumentera situationen och arbeta med småskaliga projekt för att förbättra livsvillkoren där. Om sådana resor tillbaka – tre stycken under 2012 och 2013 – handlar Resa in i tomheten.

Det är på många sätt en dyster, förfärande läsning om ett krig som bara eskalerar och alltmer tas över av starka och mörka intressen, men här finns också strimmor av hopp och kanske ännu mer av ilska, av berättigad frustration. Hur kan vi tillåta att människor far fram så här mot varandra, alla vi som står vid sidan av och tittar på eller vänder bort blicken? Att en diktator dag efter dag, år efter år, bombar sin egen civilbefolkning? Sin egen, som att det är just det den är – något han kan hantera precis som han behagar.

Att läsa Resa in i tomheten är att i någon liten mån ställa sig under det där bombregnet. Med motståndsmännen och aktivisterna, med fruarna, änkorna och barnen. Att försöka ta skydd vid en bärande pelare eller i en källare, tätt tillsammans, eller att bara köra vidare i kulregnet, för vad kan man annars göra. Att sänka blicken inför stöddiga utländska krigare vid oändliga vägspärrar samtidigt som man håller på att explodera inombords: Vad gör de här asen i mitt land? Vem gav dem den rätten?

Att gå och leta bland rasmassorna efter överlevande och kroppar. Kroppsdelar.

Att hålla ihop inför alla söndertrasade mänskliga organ, inför den ofattbara förstörelsen av hus och hem, att inte för en sekund förlora förståndet. För din kollaps blir en extra börda för dem runt dig. Ungefär så. Du måste kunna närma dig små fingrar och samla ihop dem bland ruinerna, dra ut en liten flickas lik och upptäcka att urinen i hennes kläder fortfarande är varm. Och därefter gå vidare och fortsätta söka efter nästa offer. Du får heller inte glömma offrens ansikten eftersom du ska skriva om dem och berätta historien, beskriva för omvärlden hur ögonen blir helt vita under himlen, som regnar granater och fria gåvor som dödar. Det spelar heller ingen roll om du kan analysera det som händer: hur civila bostäder angrips för att revolutionen ska mista sitt folkliga stöd och för att alla medborgerliga projekt, som kvinnliga och manliga aktivister återvänt för att förverkliga i de befriade områdena, ska gå om intet. Eller förstå att det som driver regimen att ödelägga området är att säkra sina militära försörjningslinjer. Inget av detta är viktigt. Det viktiga är att du kan hålla dig på benen medan himlen fortsätter att vräka ned sina bensinfatsbomber och klusterbomber.

Det är på sätt och vis lätt att förstå behovet av att dokumentera allt detta. Resorna tillbaka, till människorna som gång på gång ber Yazbek att berätta, vill försäkra sig om att hon för vidare deras erfarenheter. Att de känner sig svikna, utlämnade åt regimens terror och åt extremistiska bataljoners godtycke och förtryck. Finns det ingen i omvärlden som ser och kan hjälpa? Åren går och revolutionens dröm om ett fritt, civilt och demokratiskt Syrien tycks bara längre och längre bort. Bomberna fortsätter att falla.

Vem är det egentligen som behöver en paus?

Ella Andrén

Publicerad: 2015-12-20 00:00 / Uppdaterad: 2015-12-19 19:36

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #6398

Inga kommentarer ännu

Kommentera

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?