Recension

: Under krigets himmel
Under krigets himmel Niroz Malek
2016
Tranan
8/10

Hur är det med er?

Utgiven 2016
ISBN 9789187179952
Sidor 200
Orginaltitel Tahta sam'il harb
Översättare Jan Henrik Swahn

Om författaren

Niroz Malek heter egentligen Nouri Hasso. Han föddes 1946 i Aleppo i Syrien, där han fortfarande bor. Sedan debuten 1973 har han publicerat sex romaner och åtta novellsamlingar under sin pseudo­nym. Under krigets himmel är den första av hans böcker som översatts till svenska.

Sök efter boken

Sedan inbördeskriget i Syrien tog fart har drygt 11% av befolkningen dödats eller sårats. Överfört till svenska förhållanden är det hela Stockholms befolkning. Medellivslängden har sjunkit med 15 år. Hälften av de barn som lever kan gå i skolan. Varannan levande människa är arbetslös. Frågan är knappast varför någon flyr från detta, utan snarare vad i hela fridens namn som får någon att stanna kvar.

Hur skulle jag kunna lämna Naguib Mahfouz? sade jag. Hur skulle jag kunna lämna kung Lear ensam åt sitt öde? Hur underlåta att söka förmå Hamlet att sluta vela och filosofera på ett sätt som jag aldrig funnit någon lockelse i? Hur skulle jag kunna glömma alla dialoger jag fört med Raskolnikov om den himmelska och den mänskliga rättvisan? Och vem skulle annars försvara mina statyetter av Pusjkin och Gogol eller mina foton av Tjechov och Hemingway? Vem skulle rädda mina LP-skivor med musik av Beethoven, Tjajkovskij och Rachmaninov undan förstörelsen? Kan du säga mig det?
– Så hur skulle jag kunna lämna mitt hem och mitt skrivbord? sade jag.
– Varför? sade jag och svalde. Skulle det vara bara för att rädda mitt eget skinn? Då ska du veta att det jag i så fall lämnade efter mig, i arbetsrummet, är varken böcker, statyetter eller foton utan min själ.

Niroz Malek bor och lever i Aleppo, på pappret fortfarande Syriens folkrikaste stad, femtusen år gammal, en av civilisationens vaggor. Eller ja, lever och lever, det är han inte helt säker på själv. Han är författare, han är den som måste bära vittnesmål, men döden kommer så ofta så nära att gränsen mellan de ännu inte döda och de ännu inte glömda nästan har suddats ut; var det hans bästa vän eller han själv som dog i förra veckan, är det ett spöke eller en levande människa som sitter ensam på kaféet där han skrivit i alla år, är grannen som sprängdes i luften mitt i ett telefonsamtal kvar i luren…? I 56 ultrakorta noveller – de längsta är 4-5 sidor, de flesta knappt en – klottrar han ner intryck, minnen, porträtt, drömmar, brev, bilder som desperat försöker visa att hans stad en gång var, fortfarande är något mer än en gigantisk anonym köttkvarn, att här finns eller fanns något mer än bara den rent biologiska överlevnaden. Han flanerar genom vägspärrar, ruiner och kyrkogårdar, in och ut ur minnen och mardrömmar, tecknar med snabba drag för att hinna med. Trümmerlitteratur kallades det när det hände Europa, innan vi intalade oss att vi slipper det och reducerade dem där utanför till siffror.

När jag nu betraktar fotot av Farida, den Unika, fylls mina ord av ånger. Hur kunde jag lämna henne utan att ens säga adjö ordentligt? Jag stirrar på bokstäverna som formar ordet »martyr« ovanför hennes namn på dödsannonsen, uppklistrad bredvid dörren som jag klev in genom en dag, för ungefär femtio år sedan.

Just det där ordet, ”martyr”, återkommer om och om igen, i dödsannonser och i förtvivlade skrik från famljemedlemmar. Vår dotter blev martyr när hon besökte sin pojkvän. Vår mor blev martyr när hon stod i kö. Vår son blev martyr efter flera veckors tortyr. Aylan blev martyr när någon tog ett foto av hans lik. Som om deras död måste ha ett värde, eftersom någon inte tillmätte deras liv något. Hur kan han då, författaren, sluta berätta om dem? Den enda hjälp som kan ges på plats är kanske att minnas och se, att låta människor vara värda något mer än bara hur de dog.

Då gick jag fram till teven och satte på den igen. Den visade bilder på kvinnor och barn som låg drunknade i havet. En våg drev kropparna ett stycke närmare stranden, en annan föste dem ut mot öppet hav, fram och tillbaka, som om de sov i en säng av vatten.

Det här formatet har sina problem. Så här många ultrakorta berättelser får, hur hårt var och en av dem än slår, en nästan avtrubbande effekt när en läser femti av dem i följd. Vissa står ut mer än andra, vissa känns som repriser, som om jag i min bekväma Stockholmslägenhet har rätt att kräva unika historier i ett massmord. Men det är ändå en bok som drabbar hårt, inte minst tack vare hur Malek gång på gång höjer blicken ovanför den där sönderbombade gatan, hittar något som gäller oss alla, hur höga murar vi än tror oss kunna bygga mot det.

– Nero lever trots alla sekel som gått, samma gäller för Hitler, och Stalin ska vi inte heller glömma. De lever mitt ibland oss och ändå är några av dem över femhundra år gamla.
Soldaten som alltjämt höll hans ID-kort i handen log:
– Dem ni nämner har rätt att leva så länge. Hur är det med er?

Textutdrag (Visa/göm)

Björn Waller

Publicerad: 2016-06-02 00:00 / Uppdaterad: 2016-05-30 21:38

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #6575

Inga kommentarer ännu

Kommentera

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?