Recension

: Den sårade pianisten
Den sårade pianisten Maria Ernestam
2016
Forum
6/10

I skydd och i skugga

Utgiven 2016
ISBN 9789137142371
Sidor 378

Om författaren

Maria Ernestam foto Richard Ryan
Fotograf: Richard Ryan

Maria Ernestam är född 1959 och ursprungligen journalist. Hon har sedan debuten 2005 med Caipirinha med döden givit ut ett flertal romaner som översatts till flera språk och varit framgångsrika i bl.a. Frankrike, Tyskland och Taiwan.

Sök efter boken

För tio år sedan läste jag Maria Ernestams debutroman Caipririnha med döden och blev betagen – en författande tvillingsjäl, som delade min mörka humor och förmedlade den med ett säreget skimrande språk. Hennes andra roman, Busters öron, är egentligen en ännu bättre roman som drabbade mig rejält, även om den inte fann samma resonans i mitt inre. Och det är mot dessa läsupplevelser jag ställer Maria Ernestams senare böcker, hoppas, längtar, jämför och finner att nej, inte den här gången heller.

En natt sitter Marieke i sin bokhandel i Gamla stan och tänker tillbaka på sitt liv. Funderar och vrider och vänder på det som hände tio år tidigare, då hon och hennes bästa vän gjorde sitt livs resa.

När Marieke flyttade till Uppsala som nioåring räddades hon ur den vilsna nykomlingstillvaron av klassens populäraste flicka – Veronica. En uppslukande vänskap, i skydd och i skugga, där en trygg punkt varit Veronicas moster Klara. När Klara avlider visar det sig att hon kanske inte var den Veronica och Marieke trodde och när de tillsammans reser till Langkawi och San Fransisco, där Klara tillbringade sina semestrar, avslöjas så väl Klaras som deras egna hemligheter.

Jag tycker om att läsa om vänskap mellan flickor, mellan kvinnor. Den där förtalade vänskapen, som sällan är okomplicerad vare sig i verkligheten eller litteraturen. Här känner jag dock att jag kanske fått litet för mycket av den där dynamiken där en av personerna är så tydligt dominant i alla sammanhang, även om det kanske är så att hon ”egentligen” är den svaga, den trasiga. Jag längtar efter ett annat perspektiv än det vanliga, förutsägbara, där berättaren alltför länge vistats i den karismatiska väninnans skugga, där något måste hända, roller måste kastas om. Längtar efter den starkas berättelse eller ett mer jämbördigt förhållande.

Jag är också särskilt förtjust i litteratur där musik spelar en viktig roll, vilket den gör här – dels är Veronica musiklärare, dels är det mötet med titelns pianist i Langkawi som är romanens dramaturgiska kärna – men det är ändå som om det inte är musiken i sig som är väsentlig, det är något ytligt och utbytbart över den.

Men med det sagt är det ändå en habil berättelse där ledtrådarna oftast serveras liksom i förbigående innan allt slutligen knyts ihop snyggt och prydligt.

Kanhända är det så att det jag egentligen längtar efter är något omöjligt – en ny Caipirinha med döden eller Busters öron. Kanhända är min besvikelse orimlig, men mina förväntningar fortsätter vara höga, eftersom Maria Ernestams första böcker tillhör mina favoriter det senaste decenniet.

Saga Nordwall

Publicerad: 2016-06-03 00:00 / Uppdaterad: 2016-05-31 06:47

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #6571

Inga kommentarer ännu

Kommentera

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?