Recension

: The Gathering
The Gathering Anne Enright
2007
Jonathan Cape
7/10

Sorg efter familjemedlems död

Utgiven 2007
ISBN 9780224078733
Sidor 261

Om författaren

Fotograf: Joe O’Shaughnessy

Anne Enright är född 1962 i Dublin och skriver både romaner, noveller och fackprosa. Hon debuterade 1991 med novellsamlingen The Portable Virgin. Hennes första roman, The Wig My Father Wore, kom 1995, men Sammankomsten blev hennes stora genombrott och den första boken att översättas till svenska. Den belönades också med Bookerpriset 2007.

Gästinformation

Karin har älskat att läsa och skriva, sedan hon lärde sig läsa och skriva. Hon skriver en bok och pendlar mellan att vara övertygad om att den ska ta hela världen med storm (hur vet hon inte riktigt, för den är bara skriven på svenska) och mellan att tro att den aldrig kommer att bli utgiven. Annars går hon Österlens Folkhögskolas skrivarkurs på distans, samtidigt som hon arbetar på systerns och hennes pojkväns ekologiska restaurang i Malmö. Och så älskar hon att läsa till den grad att hon nästan är religiös och beredd att knacka dörr för att få människor att känna kärleken till boken. Men bara nästan. Hon är lite lat också. Bloggar här!

Sök efter boken

Veronica pratar med sin man, som säger att han älskar henne. De lägger på och hon tänker:

… and he loves you completely for the half an hour, or half a week in which your brother is freshly dead.

Veronicas bror dör och hon börjar ifrågasätta allt, utan att våga gå till kärnan där smärtan sitter; kanske också den kärna som slutligen fick hennes bror att dö.

Man vet inte hur Veronicas verklighet ser ut. Det hon beskriver och den råa cynismen med vilken hon beskriver sin tillvaro, får mig att undra vilket helvete hon egentligen befinner sig i. Men hennes bror har dött och jag vet inte om jag kan lita på henne. Tycker du så här, eller tycker du så här nu? vill jag fråga henne.

Enright fångar psykologin väl i små funderingar, ordval och metaforer hon lägger in som krokar till sina läsare. Veronica berättar för sin mamma att sonen Liam är död. Den förvirrade mamman, som lever i sin egen värld, verkar inte tro henne först. Det kan Veronica förstå: hon känner att hon inte är speciellt trovärdig när hon berättar att hennes bror är död, eftersom hon inte tror på det själv. Sedan, för första gången och helt utan förvarning, slår mamman henne.

Jag tänkte inte så mycket på det, förrän nästan 200 sidor senare, när mamman kommer till begravningen och ”It has, as they say, ”hit her”. Like a truck. There isn’t much of her left.”

Då förstår jag vad det var som hände där i köket i början på berättelsen, när dottern berättar om sin brors död, och inte själv tror på sina ord och mammans hand våldsamt når dotterns kind. Det slår henne. Hon förstår att hennes bror är död. Och nu går hon tillbaka i minnen, samtidigt som hon inte riktigt klarar av nutiden, som alltmer närmar sig själva begravningen och träffen med alla syskonen.

Hon ser inte någon eller någonting riktigt klart och personporträtten blir inte riktigt hela, just på grund av det. Det här är först och främst ett porträtt av en människas känslor. Det är genom dem vi guidas in i hennes verklighet och förflutna. Och det är Enright skicklig på! Ett av många exempel på det är när Veronica är ute och kör i natten ”abandoning her children while they sleep, leaving them unprotected from their dreams.”

Bara i den här meningen, går det att tolka in att Veronica bär på skuldkänslor av att överge sina barn och ett behov av att skydda (dem?). Samtidigt bär hon på en cynisk känsla av att drömmar kan skada; i cynismen en potentiell ilska över hur allt blivit och över att Liam är död och även en skuld och känsla av hjälplöshet, när hon känner att hennes frånvaro gör att barnen blir oskyddade från sina drömmar, då meningen är en paradox: drömmar är vanligen sett som något positivt och om Veronica ser det som att hon skyddar barnen från drömmar, när hon är närvarande i deras liv… Är det bra? Eller känner hon att hon förstör sina barns hoppfulla naivitet, genom sin blotta närvaro?

The Gathering rymmer absolut en viss spänning, men är mest intressant i sin poetiskt och symboliskt uppbyggda betraktelse av en människas känslor.

Karin Palmqvist

Publicerad: 2011-09-24 00:00 / Uppdaterad: 2011-09-29 20:11

Kategori: Recension | Recension: #4330

Inga kommentarer ännu

Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?