Recension

: Resa i månljus
Resa i månljus Antal Szerb
2015
Nilsson
8/10

Bellezza

Utgiven 2015
ISBN 9789188155009
Sidor 343
Orginaltitel Utas és Holdvilág
Översättare Maria Ortman
Först utgiven 1937

Om författaren

Antal Szerb föddes i Budapest 1901 som son till en assimilerad judisk köpman. Utanför sitt hemland Ungern är han främst känd för sina romaner och noveller men han var även en produktiv litteraturvetare och forskare som blott 39 år gammal skrev ett klassiskt verk om världslitteraturen. På grund av sin judiska bakgrund avskedades han i början av fyrtiotalet från sin professur vid universitetet i Szeged, trots att han var döpt katolik.

Antal Szerb dog i ett arbetsläger i Balf i januari 1945. Han begravdes i en massgrav.

Sök efter boken

Skenorna dunkar under tågets hjul, och det är för sent. Var det med flit eller av misstag Mihály klev på fel tåg och skiljdes från sin nyblivna fru? Allt såg ju så bra ut. Erzsi hade skilt sig från sin make efter att ha vänstrat med Mihály ett bra tag, de gifte sig som vuxna människor utan illusioner, och nu skulle de bara njuta av bröllopsresan till Italien och sedan återvända hem till gamla fina Budapest och leva det liv de var menade att leva.

”Jag vet vad det är för fel på mig”, sa han till Ellesley. ”Jag lider av akut nostalgi. Jag skulle vilja vara ung. Finns det något botemedel mot det?”

Men så spricker ju allt redan i Venedig, när han går vilse i de där dimmiga gränderna och inte hittar hem till henne igen på hela natten, och när de springer ihop med en arrogant gammal barndomsvän till honom och han påminns om allt det där han lämnade bakom sig. Han försöker förklara det för henne som han säger sig älska, men han har inte ord till det och så åker hon åt ett håll, han åt ett annat, äktenskapet verkar vara slut innan det ens börjar och Mihály driver runt i 30-talets Italien som en medeltida pilgrim på jakt efter något han tappade bort redan som ung student. Han har ju huvudet fullt av dem han hängde med, kretsen runt det dekadenta överklasstvillingparet med systern som alla älskade och brodern som alla beundrade, extasen de jagade i spriten och teatern och de självutplånande idéerna…

Och det är här jag måste bita mig i tungan för att inte jämföra boken med Den hemliga historien … fan. Det är orättvist att jämföra romaner på det sättet, speciellt när så många år skiljer dem åt, även om jag inte vore förvånad om Donna Tartt hade en två-tre sönderlästa ex av Resa i månljus i källaren. Det är ju långtifrån samma roman, även om både persongalleriet och idéerna ibland får mig att vilja läsa det här som en uppföljare till den där romanen jag älskat sedan 20-årsåldern – men det är ju den där fällan med nostalgi, ja. Och medan Erzsi rycker på axlarna och drar till Paris (för vad gör man när man plötsligt är singel igen) snubblar Mihály runt bland Italiens mångtusenåriga minnesmärken och kloster och konstskatter och försöker komma på vad det är han jagar … Kanske de av hans gamla vänner som fortfarande lever finns här någonstans, kanske de kan hitta tillbaka till vad det nu var, kanske han åtminstone kan få ett tydligt svar på vad som hände med dem? Får han ro då, och kan återvända hem med sin fru under sin arm och ta upp vuxenlivet?

Där är alla de där olika karaktärerna som åldrats decennier mellan minnet och nutiden, det där ungdomliga sökandet efter ett rent ideal, som Tartt kontrasterar med Reagans 80-tal och Szerb med Mussolinis Italien. Det är ju ett fascistiskt land Mihály reser genom, världskriget står för dörren; det är inget som Szerb slår på stortrumman om, men inte helt olikt Fallada (fast mycket mer subtilt) ser han det komma och låter det skymta i gliporna. Det är en bok som skriven för att överleva decennierna, för att både frammana nostalgi efter något förlorat (det gamla, ännu ej av ideologier sönderslagna, Europa) och höja ett varningens finger för vad som händer när både människor och folk går vilse i det. Det är en 1900-talets ironi att Szerb slutade i ett koncentrationsläger, mördad som ännu en i en ansiktslös massa som inte hörde hemma i den där perfekta världen som lovade en helt ny nostalgi.

…vilken lycka det vore om han också älskade henne och kunde bli fri från det förflutna och de döda. Men han visste att det inte gick.

Men innan dess skrev han den här romanen (och flera andra – Nilsson förlag publicerar resedagboken han skrev under sin egen resa i Italien vid samma tid nästa år), och med god hjälp av Maria Ortmans översättning är den ofta så löjligt vacker att jag tappar andan. Han låter sina karaktärer vandra runt i en värld som snart ska rasa, gå ut och in ur gamla minnen som omger dem som slöjor – vi lever ju aldrig bara i nuet – och stilen är så lätt, så precis, med både humor och hjärta nog att få något att värka inom mig. Det är en reseguide i många dimensioner, som får mig att vilja sitta på ett tåg som dunkar ner genom Europa även om jag vet att uniformerna blir fler på stationerna. Se på omslagsbilden; molnen som samlar sig över den antika staden som hotar sjunka i vågorna, men månen skiner ner på de förfallna men ändå så vackra fasaderna. Håll fast i styråran.

Björn Waller

Publicerad: 2015-12-21 00:00 / Uppdaterad: 2015-12-19 18:58

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #6399

Inga kommentarer ännu

Kommentera

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?