Mohamed Omar har en minst sagt brokig bakgrund. Efter att han debuterat som poet var han under några år radikal islamist och antisemit, för att sedan göra avbön och plädera för ett sekulariserat islam. Han sympatiserar med Kommunistiska Partiet men är även redaktionsmedlem på en borgerlig blogg. Allt detta kan man naturligtvis ha en mängd åsikter om, men det tänker jag inte ha. Inte här och inte nu.

Nu läser jag hans bok för att ta del av hans egna erfarenheter och åsikter om vad som händer i Syrien och varför. Omar gör klart för läsaren att detta är en reportagebok och att han därför inte presenterar en notapparat där utsagor kan bekräftas.

Den syriska tragedin är skriven 2012, när inbördeskriget pågått i knappt två år. Det måste man ha i åtanke när man läser. Då fanns det fortfarande något slags hopp om en vändning. Nu är det 2015 och hela världens ögon är riktade mot den outsägliga tragedi som utspelas där.

Själv förstår jag mindre och mindre ju mer jag läser om situationen. Det är så många aktörer, så många oheliga allianser och så många konflikter som går hundratals år tillbaka i tiden. Det Omar gör i sin bok är att försöka reda ut flera av de förhållandena för läsaren. Nu talar jag främst inte om maktspelet mellan USA och Ryssland/Kina, utan om alla de konflikter som finns mellan de olika riktningarna inom islam och andra religiösa och kulturella grupperingar i själva mellanöstern och områdena däromkring.

Han berättar om Ibn Taimiyya (1263-1328), den ortodoxa sunnimuslimska teolog som wahhabismen är influerad av, och dennes hat mot shiamuslimer i allmänhet och alawiterna i synnerhet. Ställ detta mot sufisten Ibn Arabi (1165-1240) som ägnade sig åt litterärt skapande, mystik och kontemplation, så har vi två ytterligheter, och allting däremellan, som skall försöka samverka i arabvärldens geografiska område. Och så lägger vi till staten Israel, oljan och kalla krigets maktspel. En krutdurk minst sagt.

Han berättar även om den nutida poeten Adonis, och dennes tankar om hur alla dessa konflikter skulle kunna lösas. Vi får höra hur unga män i svenska moskéer pratar om att Sverige skall bli ett kalifat. En syriansk feministisk aktivist är förtvivlad när hon ifrån Sverige ser hur hennes land rasar samman och ingen verkar förstå. Al-Jazeera rapporterar propaganda, inte nyheter. Inte heller svenska och europeiska medier rapporterar vad som sker. Vi är naiva, förda bakom ljuset av tanken på en demokratisk folkrörelse.

Den arabiska våren blev kapad av fundamentalister. Det är ett återkommande tema hos de personer som kommer till tals i boken. Gräsrotsrörelsens kamp för demokrati och bättre levnadsvillkor övertogs av grupperingar som i kaoset såg en chans till maktövertagande. Och i valet mellan en militärdiktatur och en fundamentalistisk islamistisk diktatur föredrar de flesta människor militärdiktaturen. Folk ville ha förändring, visst, men inte till detta ofantligt höga pris.

Omar brinner för sin text, det märks. Och det skadar inte att iallafall ett öga behåller den kritiska blicken vid läsning. Men jag tycker absolut att ni ska läsa den om ni kommer över den. Det är väldigt intressant att höra hans förklaringar till de olika schismerna, och varför de verkar vara olösliga. Han har själv rört sig bland fundamentalister och antisemiter såväl som bland mer konstruktiva grupper, så jag värdesätter hans erfarenheter och kunskap i de här frågorna.

Den här boken har hjälpt mig att förstå lite mer om hur tankarna kan gå om inom-islamiska konflikter.