Recension

: Det här är vår tid
Det här är vår tid: Fyra kvinnor efter revolutionen i Tunisien Fanny Härgestam
2014
Natur & Kultur
7/10

Den långa vägen mot demokrati

Utgiven 2014
ISBN 9789127138148
Sidor 412

Om författaren

Fanny Härgestam (född 1983) är journalist och har rapporterat från Tunisien för bland andra Sveriges radio och Sveriges television. Det här är vår tid. Fyra kvinnor efter revolutionen i Tunisien (2014) är hennes första bok.

Sök efter boken

Som en utdragen och plågsam graviditet eller förlossning konstaterar någon av kvinnorna i Fanny Härgestams Det här är vår tid att det varit, författandet av det demokratiska Tunisiens grundlag. När de firar att den klubbats igenom i slutet av boken har det gått drygt tre år sedan revolutionen, den som blev startskottet för det som kom att kallas den arabiska våren, och som numera ofta framhålls som den där vårens enda riktigt lyckade resning.

Journalisten Härgestam har under den här perioden följt fyra tunisiska kvinnor, tre av dem direkt engagerade i författningsarbetet. De tre är ledamöter i den konstituerande församlingen med uppdraget att skriva en ny grundlag: Meherzia Labidi för 2011 års vals största parti, islamistiska Ennahda, är också församlingens vice talman. Mabrouka Mbarek representerar ett sekulärt mittenparti och Selma Mabrouk är socialdemokrat. Selma – Härgestam skriver om sina huvudpersoner på förnamnsbasis – är också den enda av de tre som innan revolutionen varit bosatt i Tunisien, där hon driver en läkarmottagning.

Bokens fjärde huvudperson lever långt ifrån grundlagstexter och de tre ledamöterna i Bardopalatset i Tunis. Hon kallas Amira (men är avidentifierad för att inte råka illa ut) och är martyränka, det vill säga har förlorat sin man i revolutionen. Nu bor hon i deras inte riktigt färdigbyggda hus i makens by, tar hand om sina tre små barn och alla släktingar som på en gång hjälper till och lägger sig i, och hoppas på ett utlovat statligt arbete för att kunna försörja sin familj.

Att Härgestam pendlar mellan dessa båda miljöer, församlingen i Bardopalatset och Amiras hemby, är förstås en av skildringens stora vinster. För vad betyder en grundlag, allt det arbete de tre kvinnorna i Tunis och många med dem lägger ner på att diskutera förhållandena mellan mänskliga rättigheter och religion, synen på män och kvinnor, familj och barn, om den inte också får reell betydelse ute på gatorna, på landsbygden, för vanligt folk?

Tålamodet tryter, politikerna emellan likaväl som på gatorna och i byarna. Vad håller de på med där i Bardo, egentligen? Målsättningen om en ny grundlag efter ett år blir till två år, blir till tre år. Flera oppositionspolitiker mördas på öppen gata. Protester, strejker och blockader ploppar upp mest överallt och hela tiden. Det är ingen enkel match, att förändra ett samhälle. Inget man gör över en natt.

Tydligast blir det just i Amiras liv, i hennes jakt på det där jobbet som hon blivit lovad i egenskap av martyränka, i hennes beroende av släktingar och vänner och hennes ständiga balanserande mellan omgivningens förväntningar, praktiska nödvändigheter och att någonstans försöka klämma in vem hon själv är och vill bli. Inte minst det där med jobbet ger ett fullkomligt kafkaeskt intryck och där någonstans måste man kanske ifrågasätta fördelningen av huvudpersoner i Det här är vår tid.

Det är ju ett ovanligt långsiktigt och fängslande arbete Härgestam gjort med att följa de fyra kvinnorna under så lång tid – även om alla långt ifrån alltid låter henne komma riktigt nära – och det är förstås en viktig poäng att få olika politiska perspektiv på arbetet i Bardo (även om det långt ifrån alltid är klart var de politiska skiljelinjerna i tunisisk politik går). Men hade Amira behövt vara ensam representant för det så kallade vanliga folket, de som ska leva under den nya grundlagen? Här framstår Amiras och de andras världar som närmast fullständigt skilda åt, men om politiken ska få någon mening måste de ju mötas. De fina, abstrakta orden måste på något sätt omsättas i praktik. Hur ska det gå till?

Kanske är det där den verkliga ödesfrågan ligger, och för det krävs det någon sorts ytterligare uppföljning. Precis som i den där jämförelsen med den utdragna förlossningen är det ju trots allt inte när den är över som det är slut. Det är då det börjar.

Ella Andrén

Publicerad: 2015-01-17 00:00 / Uppdaterad: 2015-01-16 18:05

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #5996

Inga kommentarer ännu

Kommentera

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?