Recension

: Granta
Granta: Spöken Johanna Haegerström (red.)
2014
Albert Bonniers Förlag
5/10

Spökena lyser med sin frånvaro

Det fjärde numret av svenska Granta utlovar spökerier, men infriar inte sitt löfte. Min besvikelse växer för varje text och jag vet inte om det är författarna eller tidskriften jag ska vara besviken på. Är det så att Granta har samlat ihop texter de vill ha och sedan satt ett väldigt löst samlingsnamn på tidskriften eller har författarna fått ett tema och sedan knappt följt det? I alla fall är Grantas Spöknummer en besvikelse om det är berättelser med spöken man är ute efter. Istället får man berättelser som endast uppfyller temat genom att ordet spöke finns med någonstans i texten. Eventuellt är det ett underliggande förakt för skräcklitteratur och spökhistorier som gör att Granta och flera av detta nummers författare har kommit undan med att så löst förhålla sig till temat.

Sara Stridsbergs text ”American Hotel” är ett exempel. Som så ofta uppehåller hon sig vid likgiltiga och sorgliga skepnader med amerikanska namn som tilltalar sina föräldrar med förnamn. Temat uppfyller hon genom att låta berättelsen utspela sig i en spökstad. Det känns som om man har läst den här berättelsen av henne innan eftersom den är förvillande lik det mesta hon tidigare skrivit, dock utan att ha samma styrka.

En annan text som gör mig fruktansvärt besviken är Aase Bergs och Fredrik Sjöbergs gemensamma novell ”Vladimir Putin tror inte på spöken”. Det är en raljerande text, alldeles för uppskruvad och forcerad, en sorts associationslek på speed:

En vacker landsortskyrka, perfekt för alla som är sugna på att bli så där lite lagom andlösa inför de tomma träbänkarnas tyranni och avbetald för så längesen att ingen längre kan minnas hur byggherren beskattade församlingsborna ner till kräldjurens håglösa bottenläge (dybotten, längtan).

Det finns givetvis även bra texter i samlingen, annat vore konstigt. Den enda text som faktiskt ger mig kalla kårar är Valério Romãos ”Hur vi fick tillbaka vår mor” som handlar om en familj i totalt förfall. Den döda modern hemsöker familjen på fler sätt än ett och uppenbarar sig i den ena sonen.

Efter hand blev min bror allt mer auktoritär och oresonlig. Han befallde oss att klä på oss, klä av oss, borsta tänderna och sköta hushållssysslor och han gjorde det aldrig med sin egen röst utan alltid med vår mors och den rösten behöll han ända tills han kom till skolan, där han till sitt förtret tvingades tala som en trettonåring med andra trettonåringar hela dagarna.

En annan fantastisk text, som dock har lika lite att göra med temat som Stridsbergs, är Janine di Giovannis ”De dödas bok” som handlar om en journalists upplevelser av belägringen av Sarajevo. Det är en stark text, full av skuld och sorg. Brevnovellen ”Det sista vi behöver” av Claire Vaye Watkins är stark också den. Den förhåller sig till temat på ett lite mindre löst sätt än de flesta andra. Thomas Grey skriver brev till Mr Moser, en man vars brev och mediciner Grey funnit vid ett bilvrak. Det är en skickligt skriven novell med ett svårtolkat slut.

Trots att jag känner mig snuvad på spökhistorier och trots en del av bidragens kvalitet finns det alltså pärlor innanför Grantas pärmar. Dock kan man inte beskriva dem rättvist utan att också avslöja för mycket. För den som vill ge Grantas spöknummer en chans vill jag verkligen rekommendera ovanstående bidrag, med eller utan spöken.

Tone Sundberg Brorsson

Publicerad: 2015-01-18 00:00 / Uppdaterad: 2015-01-18 15:16

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #5997

Inga kommentarer ännu

Kommentera

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?