- Det går aldrig an att spela kort här i rummet (…).
- Å varför inte?
- Jo, om någon av de spelande gör det minsta fel, det allra obetydligaste knep, kommer det en hand och lägger sig bredvid honom.
- Vad för en hand?
- En gammal, gul hand med tunga diamantringar på de krokiga fingrarna och med äkta spetsar om handlederna.

Så lyder historien om spökhanden som sägs finnas i spelrummet där man tidigare spelade kortspel. Det är samma rum som doktorns fästmö Ellen har valt till sitt. Hon bor tillsammans med två tanter i väntan på att bli gift.

Men handen har inte bara åsikter om rent spel i kortspel, utan också i kärlek. Ellen har precis inlett ett brev till doktorn med ”min älskade” när hon får syn på spökhanden. Doktorn skickas efter för att lugna henne, på plats möter han en hysterisk kvinna i ett rum som badar i ljus. Doktorn blir förfärad när han ser henne:

Och nu däremot. Bara blek förfäran och uppjagad vildhet. Just vad han ej ville. En hysterisk hustru! Å, bevare oss väl, bevare oss väl!

Anledningen till att doktorn valt fästmön till sin blivande fru var just att hon var lugn och harmonisk till sinnet. Vilket vittnar om kvinnosynen på slutet av 1800-talet. De egenskaper som hade gjort att han friat till henne var ”den fina nacken och de små händerna”.

Rädslan för handen tar makten över Ellen och tvingar henne att säga sanningen till doktorn: att hon inte älskar honom på riktigt. Den enda anledningen till att hon sagt ja till hans frieri var för att komma bort från tanterna som hon bor med. Eftersom ingenting kunde bli värre än så.

Eftersom handen befriar Ellen från ett blivande äktenskap som hon egentligen inte vill ingå i upplever jag den först som en räddare. Sanningen befriar Ellen från den man som hon inte vill ha.

Men doktorn tar genast tillbaka makten, gör henne till skurken, slätar över, förlåter och tvingar henne tillbaka in i äktenskapet. Hade handen varit rättvis hade den visat sig även för doktorns falskspel. Men antingen så gäller inte det sagda ordet, bara det skrivna, eller så visar sig spökhanden bara för kvinnor.

Selma Lagerlöfs novell är en hemsk gestaltning av hur nära kvinnan är att slå sig fri från mannens grepp, men där hennes beslut ändå ogiltigförklaras i sista stund. Som del i Novellixs klassikerfyra på tema äktenskap och relationer står den sig stark och självklar.

När Spökhanden först kom ut 1898 i veckotidningen Idun hoppas jag att den gav någon kvinna mod att se på sina valmöjligheter med nya ögon. Över hundra år senare vittnar den om ett stycke ur vår gemensamma historia.