Ordet ”fantastisk” fungerar i folkmun som förstärkande och berömmande, men har en andra bemärkelse som etikett för berättelser med ett mått av overklighet. Man talar om ”den fantastiska litteraturen”, och ofta ingår främst science fiction, fantasy och skräck. Det är under denna rubrik som Bokförlaget Onsdag publicerar elva svenska författare i en antologi, och med tanke på orättvisan i genrens kulturella status kontra det folkliga suget känns det som ett beundransvärt initiativ. Man vill lyfta fram ”en annan inhemsk litterär tradition”, enligt förordet. Variationen är god – debattörer, serietecknare, deckarförfattare, poeter, alla med mer eller mindre dold anknytning till ämnet – och därför tar man sig an boken med välvilja och beredskap att bli uppfriskad.

Därför är det synd att så många av berättelserna är så kassa. I Maria Küchens kärlekshistoria med en kvinnlig rymdfartygskapten i huvudrollen visioneras det lite pliktskyldigt om mänslighetens framtid, och läsintresset sträcker sig inte längre än till den gravitationslösa erotiken. PC Jersild börjar på ett traditionellt berättat och behagligt enkelt sätt med en man i väntrummet på en odefinierad mottagning, men upplösningen där mottagningens inriktning avslöjas är ett gravt antiklimax. Att kalla den här texten fantastisk är att töja begreppet. I Gabriella Håkanssons ”Spegelmänniskan” arbetar en sömnlös doktorand på sin avhandling, och upptäcker en parallell dimension allteftersom utmattningen stiger. Novellen försöker och försöker vara kuslig och mystisk, men håller inte alls. Gull Åkerblom berättar om två datanördar som får besöka sin idolfilosof – han vars texter inte finns i bokform, utan göms som hemliga meddelanden i dataspel. Intrigen som följer är förvirrad och svår att ge sig hän åt, men tydligen är filosofen i slängkappan en ond skurk och hans förföriska syster är lömsk.

Ändå finns några belöningar för läsningen, till exempel Aase Bergs historia om en mans återhämtande efter en bilolycka i ett fullt blomstrande juni. Här skapas fantastiken genom språket, i otydligheten mellan vad som är bildspråk och vad som faktiskt är menat att ske. Och en förvånansvärt sansad Joakim Pirinen gör ett kanonjobb i ”Boliden Wonhyo”, berättelsen om legenden om, forskningsarbetet kring och innehållet i en meteorit funnen i västra Australien. Med de termer och det redogörande tonfall som används blir trovärdigheten mycket hög och det är lätt att leva sig in.

Men på det stora hela finns alltså olyckligt få applåder att dela ut. Ingen av de skapade världarna som förekommer är en sån där som man börjar önska att man levde i. Ingen verkar ha orkat gräva särskilt djupt i sin fantasi. Var är de nya könen, uppochnervändandet av naturlagarna, den oerhörda tekniken och samhällsstrukturerna man aldrig kunnat föreställa sig? Nån annastans. Bokens förord utropar att det fantastiska talar svenska, men nog gör Harry Potters översättare en större insats i den frågan. Den här boken är knappt fantastisk, ännu mindre i folklig bemärkelse än i litterär. Synd på ett gott initiativ.