Kring 1880-talet kom den första vågen av modern feminism. Många kvinnliga författare slog också igenom och lästes och spelades på teaterscener – inte sällan mer än sina i nutiden mer kända manliga kollegor. Författare av båda könen diskuterade kvinnors och mäns olika förutsättningar och möjligheter, socialt, rättsligt, medborgerligt och sexuellt.

För den som vill ha en enkel ingång till 1880-talets kvinnliga författare och deras ämnen finns antologin Synd. Noveller från kvinnornas moderna genombrott att leta fram. Den rymmer tolv noveller av lika många författare, från Victoria Benedictsson och Anne Charlotte Leffler till mindre kända förmågor.

En del av novellerna är betydligt intressantare ur historisk synvinkel än ur strikt litterär. Fast personligen tycker jag nog att det som enbart är litterärt intressant inte direkt är intressant alls. Vad ska man ha sådant till? Vad hjälper det hur bra man skriver om man nu inte har någonting att säga, egentligen?

Med den inställningen blir 1880-talet ett mycket spännande decennium, eftersom man då både i skönlitteraturen och annorstädes just intresserade sig för samhället och människorna runt omkring sig. Det rymmer Synd en hel del av.

Ett par noveller föregriper faktiskt arbetarlitteraturen, som skulle få sin storhetstid framåt 1930-talet. I Vilma Lindhés ”Intet att giva” drömmer en utsliten ung sömmerska om att kunna köpa julklappar till sin familj och i Elin Améens ”Träldom” har en kvinna sparat i åratal för att kunna sluta sin själsmördande tjänst som sällskapsdam och ge sig ut i Europa – bara för att med självklarhet tvingas avstå hela beloppet för att täcka sin slarver till brorsas spelskulder. Ett alldeles särskilt omnämnande förtjänar Hilma Angered Strandbergs ”Nitälskan”, en liten skildring av maktkampen i en kustförsamling, där ”moral” bara blivit ett vapen i kampen att framhäva sig själv på andras bekostnad.

En helt annan miljö står Anne Charlotte Leffler för, med den roande, skandalomsusade ”Aurore Bunge” – mer om den novellen finns för övrigt att läsa i Claudia Lindéns efterskrift till nyutgåvan av Lefflers Kvinnlighet och erotik – om en uttråkad societetsdam som hittar sig själv under en enkel sommarvistelse i skärgården, blir på smällen med en fyrvaktare och måste giftas bort för pengar.

Äktenskap och sexualmoral hör inte förvånande till novellsamlingens vanligare teman. Alfhild Agrell och Augusta Braunerhielm skildrar olyckliga, otillfredsställda hustrur. Hos Amalia Fahlstedt är det mannen som genom äktenskapskonvenans och könsideal blir lika olycklig. Victoria Benedictssons ”Ur mörkret” är just en mörk, bitter uppgörelse med erfarenheten av att vara ”det andra könet”.

Hos Stella Kleve är den kvinnliga huvudkaraktären rent bokstavligt på väg att dö av sexuell frustration och även hos Amanda Kerfstedt och Gerda von Mickwitz får den sexuella dubbelmoralen förödande konsekvenser. ”Mässling” är titeln på von Mickwitz välskrivet sparsmakade novell. Det är också den officiella diagnos som ges novellens syfilissjuka unga hustru. Smittan har hon från sin make, med både dennes och husläkarens goda minne. De är bara intresserade av att hålla skenet uppe utåt.

Sådana ämnen kunde man förstås inte skriva om oemotsagd. Birgitta Neys korta förord berättar en del om kontroverserna. Andra kan anas genom den reservation från den ursprungliga utgivare som tagit med efter Kerfstedts ”Synd”. Denna utgivare ser sig föranledd att påminna författarinnan att ”Vitterheten får ej undandraga sig skyldigheten att behaga”:

Familjefaderns beteende i er skiss är verkligen så gement, att det väcker avsky och bör även väcka besinning. Hans gemenhet döljer sig under en mask av ömhet och fin litterär bildning och blir därigenom än mera vidrig. Men är väl en sådan gestalt i och för sig värdig en plats i dikten? Skall ej läsaren med rätta betacka sig för att jämväl i dikten behöva dras med det obehagliga, varav man har mer än nog i det levande livet?

I framkallandet av sådana protester ligger väl en del av storheten i 1880-talets litteratur, i själva omformandet av vad litteratur kunde syssla med. Författarna i Synd är en del av just detta, att våga föra upp brännande sociala frågor på dagordningen.