”Blod är ett billigt pris för frihet.” Det står på en lapp fäst på Ahmed El Hakims tält på Tahrirtorget i Kairo. Han är 31 år gammal och liknar inte riktigt den prydliga turistguiden på fotot från Hurghada. Han har blivit misshandlad.

I tältstaden som uppstått som en protest mot Hosni Mubaraks regering finns också Alaa Mohamed, också han i 30-årsåldern. Han har aldrig engagerat sig politiskt förut, protesterat, men med alla mutor man tvingas betala räcker lönen som byggnadsingenjör inte till – inte om man inte själv ser till att plocka in mutor, och det vägrar han. Nu kryper han in under en av pansarvagnarna som bevakar torget när han ska sova om nätterna, så att den inte ska kunna börja rulla utan att först krossa honom.

Det är februari 2011 i Egypten och början på en resa genom den arabiska våren, en resa i Egypten, Syrien och Iran mellan februari 2011 och juni 2013. Journalisten Staffan Lindberg har rapporterat därifrån för Aftonbladet och Fokus räkning, men säkert får långt ifrån allt man upplever som utrikesreporter plats i tidningsartiklar.

I Blod är ett billigt pris för frihet kommer vi närmare en journalistisk vardag där man kanske måste utge sig för och uppföra sig som vanlig turist för att inte dra säkerhetspolisens blickar till sig, där källor riskerar sina liv, där man försöker hitta igen och hålla kontakten med de människor man träffat samtidigt som man måste försöka undvika att utsätta dem för fara. Framför allt förvandlar boken förstås just människorna som vanligen glimmar förbi i en folkmassa eller kommer till tals med någon enstaka mening till individer, människor med en bakgrund och med drömmar om framtiden.

Revolutionens första tid präglas av enighet och ”en mäktig entusiasm” citerade jag just Carl-Göran Ekerwalds bok om franska revolutionen. Blod är ett billigt pris för frihet är till stor del en bok om vad som händer sedan, om hur man orkar fortsätta hoppas när även nästa president blir en besvikelse, när strukturerna visar sig segare än man kanske riktigt räknat med, när revolutionen slagits ner eller urartat i inbördeskrig, när vissa av de revolutionära krafterna har lättare att göra sina röster hörda än andra.

Revolutionen den 11 februari 2011 hade inte gett Egypten demokrati. Långt ifrån. Men något hade förändrats. Under Mubarak hade få vågat tro att ett annat samhälle var möjligt. Än mindre yttrat det öppet.

Nu pågick strejker och demonstrationer överallt och hela tiden och det stod slagord på nästan varje mur. Kairo hade blivit hela världens protesthuvudstad.

Sista ordet får journalisten Amina Ismail, Lindbergs tolk i Egypten. ”Det som formats under mer än ett halvsekel kan inte ändras på två eller tre år”, säger hon, men lägger till: ”Det finns i alla fall en sak som förändrats till det bättre efter revolutionen”: ”Rädslan är borta. Det är den viktigaste och den enda skillnaden. Vi kan aldrig gå tillbaka.”