Anne håller handen om sin hals då hon ska somna, som om någon eller något är ute efter hennes halspulsåder och som om hennes hand skulle vara ett skydd att räkna med.

Anne Boleyn levde sitt korta liv i början av 1500-talet, det avslutades med att hon halshöggs för högförräderi mot sin make Henrik den VIII av England. Anna Hedlins debutroman är nära nog ett idolporträtt över Anne Boleyn och det märks att hon lagt ner mycket tid och energi på efterforskningar för att skriva den här romanen. Anne Boleyn är den huvudsakliga huvudpersonen men lite i slutet får vi också en inblick i hennes efterträdares, Jane Seymours, tankar inför sitt eget drottningöde.

Det är ett myller av människor och många av dem gör entré och försvinner lika snabbt utan närmare presentation. Jag tror att det nära nog är nödvändigt att ha historien något så när klar för sig innan man läser Hedlins roman eftersom den inte ger ramarna eller beskriver vilka personerna är.

Eller så spelar det ingen roll vilka individer människomyllret består av. Den stora behållningen i Hedlins roman är ändå språket. Det är glimrande och gnistrande vackert. Om man förlorar greppet om handlingen en stund så leds man snart tillbaka av någon fantastisk formulering som går rakt in i hjärtat.

Perspektivet och värmen ligger hos den Andre, hos barnen gentemot sina föräldrar och hos kvinnorna gentemot sina män. Det finns en sorglig scen då Anne är barn och tillsammans med sina syskon får en uppsträckning av fadern då han inte är nöjd med de gåvor barnen egenhändigt gjort till honom. Hur kändes det att vara barn precis där och då?

Det finns något med rollerna också, allas våra förutbestämda roller och hur man försöker leva i dem även när de skaver. Hedlin försöker förstå kökspojkarna där de lever sitt liv i oljig sot men ändå känner en tacksamhet över att vara just där och inte på den gård där de fötts en gång och som kungen plundrat. En värme och förståelse för Henrik den VIII kan också anas inför den kungamantel han måste axla, han sitter också fast i en roll som ibland skaver:

I februari hålls överdådiga tornerspel, där Kungen själv deltar, i trots mot sitt Råd. /…/ Nu tornerar han på allvar, maskerad håller han sina motståndare i osäkerhet, eftersom han är till döden trött på beskyddet av the Royal Ancestor. Han vill pröva sin skicklighet utan jolmigt överseende och han gör det i seger och ära. Visar att han är skicklig i egen rätt.

Så nu återstår bara att önska fler pärlor från Anna Hedlin.