Divorced, beheaded, died
Divorced, beheaded, survived

…får engelska skolbarn lära sig om Henrik VIII:s sex fruar. Jo, vi vet ju att alla här dör – det är en historisk roman, full med människor som fanns i verkligheten, och man behöver inte ha läst engelsk historia för att fatta att det är farligt att vistas nära makten. Det fantastiska med förra romanen Wolf Hall, och snudd på automatiskt också med den här uppföljaren, är ju just den frågan: Makt. Men vi återkommer till det.

Wolf Hall började på 1530-talet, när Henrik VIII skiljer sig från sin första, ofruktsamma fru och gifter om sig. Detta ska han, enligt ramsan ovan, upprepa inte mindre än fyra gånger till innan han dör och, efter lite käbbel, lämnar över makten till sin dotter Elizabeth (som av någon sorts inneboende känsla för statistikutjämning gifte sig exakt noll gånger). För att alls kunna skilja sig måste han bryta med katolska kyrkan, och alltså går han, åtminstone delvis, med i samma våg av protestantifiering som Gustaf Vasa av djupt kända trosskäl (och absolut inte behov av kyrksilver) genomdrev här hemma. Plötsligt är påven, den ofelbare härskaren över allt kristet, bara ”biskopen i Rom” och andra kan kliva in och börja skapa ideologi som räcker längre än svärdet. När För in de döda tar sin början är nya unga sexiga frun Anne Boleyn installerad på tronen, förhållandet till kontinenten är spänt och gamla och nya adelsfamiljer manövrerar för att hamna på innerkurva.

Mantels genidrag – ett av dem – är ju att inget av detta berättas ur de kungligas synvinkel. I stället följer vi Thomas Cromwell, som vi i Wolf Hall såg arbeta sig upp från fattigdom till kungens närmaste man, något som borde vara omöjligt i ett samhälle där en knappt räknas som mänsklig om en inte har minst en adelstitel. Han, smedsonen, uppkomlingen, är nu rikets mäktigaste man (åtminstone så länge kungen låter honom vara det), den förste moderne statsministern även om titeln ännu inte är uppfunnen. Han har kämpat sig fram till makten, och nu ska den utövas, vad diverse överklassfjantar än må tycka. Han ser ju det som ingen annan vill: Att det är en ny tid på gång, och att riket måste styras på nya sätt.

Problem nummer ett: Vård, skola, oms… inte det? Krigshot då? Nejdå. Anne Boleyn, hon som kungen bokstavligen rivit upp himmel och jord för, envisas med att inte föda pojkar. Det måste man göra något åt, ty det här utspelar sig ju på den tid då kvinnor hade som funktion att ge sin man en manlig arvinge så att makten kunde bevaras, något som låter bisarrt i en tid när vi inte kunde bry oss mindre om huruvida sessorna är gravida eller inte men så var det då. (När Mantel förra året, i samband med uppståndelsen runt den nye engelske prinsen, frågade hur mycket detta hade förändrats blev mothugget enormt. Nuvarande premiärministern gick själv ut och fördömde hennes påståenden om att kvinnor ses som avelsobjekt genom att säga om Kate Middleton att, citat, ”we should be proud of that.”)

Jo, ibland låter debattämnena väldigt aktuella (se textutdraget nedan). På sätt och vis är det här en mer lättillgänglig roman än sin föregångare; om Wolf Hall var preludiet, eller backstoryn som det heter nuförtin, med skutt fram och tillbaka i tiden för att visa hur vem hamnat var, så är alla nu på scen och börjar slåss om utrymmet och Mantel kan gnugga händerna och skriva ren politisk thriller. Samtidigt är ju del 2 av 3 sällan den starkaste delen av en trilogi; toppen är sällan lika spännande som uppgången och fallet ens med den bästa, smartaste prosa (som ju Mantel trots allt har, med god hjälp av Jesper Högström, som nästan gör en ren Frans G Bengtsson för att få till en svenska som låter lite lagom ålderdomlig utan att vara det).

Ändå finns här så mycket av det som gjorde Wolf Hall så fantastisk. Det gäller dialogen, och då menar jag inte bara de kvicka, sarkastiska replikerna och episoderna som ekar West Wing lika ofta som historiska fakta, utan också dialogen mellan nu och då, hur idéer får fäste och gror fast; det som i förra veckan var en otänkbar hädelse blev ett privat önskemål igår, en politisk nödvändighet idag och ett moraliskt imperativ med folkligt stöd i morgon. Det som redan hos Shakespeare en generation senare var medeltida historia är här i färskt minne – här finns människor som var med vid slaget vid Bosworth Field (ni vet, ”Min häst, mitt kungarike för en häst”), men ändå är en ny tid här. På en generation går vi från en värld där kungar dör på slagfältet i täten för snabbt hoprafsade bondehärar, till en där Stater med organiserade administrationer befäster en långsiktig makt som styrs med lagböcker, bibelöversättare, språkkurser och riksbanker. Där folket går från kanonmat till en maktfaktor, som ibland kan och ibland inte kan manipuleras. Där makten plötsligt måste börja motivera sina beslut – och det hyckleri som då ofta uppstår (en kung kan ha mätresser; en drottning är en hora om hon ens ser åt en annan man).

Mantel har full kontroll; hon bygger sina romaner som minneskabinett, språket är fullt med underförstådda betydelser och sekelgamla gemensamma minnen som färgar det vi tror vi vet. Det här är den värld vi byggde, och jovisst, alla dör de i slutet; men tronarvingar blev vi alla, vare sig vi vill eller inte.