Det finns fog för att påstå att den franska revolutionen är det enskilt viktigaste sociala och politiska skeende som inträffat i världshistorien. Vi lever fortfarande i dess efterdyningar. För första gången försökte människor skapa en stat vars själva fundament skulle vara förnuft och rationalitet. Den gamla regimen regerade genom en osynlig guds nåde. Den nya skulle regera med hjälp av vetenskapen. De lägre klasserna skulle inte längre indoktrineras in i vidskepelse. Den gud som stödde orättvisorna störtades. Ny kalender, ny valuta och nytt måttsystem infördes. Om revolutionsexperimentet hade lyckats skulle kanske metersystemet snarare än giljotinen blivit den symbol eftervärlden förknippat med revolutionen.

Men är det något människor inte är så är det förnuftiga och rationella varelser. Experimentet misslyckades som bekant i allt väsentligt. Eller? Fortfarande drömmer vi om frihet, jämlikhet och broderskap. Fortfarande orienterar vi oss politiskt efter de riktlinjer som revolutionen drog upp. Vänster och höger. Radikal och konservativ. Men, det går inte att komma ifrån att den terror och maktkamp som mycket snart överskuggade alla ädlare aspekter av revolutionen var den direkta orsaken till dess undergång.

I historieskrivningen är det framför allt två namn som förknippas med revolutionen: Georges Danton och Maximilien Robespierre. Båda slutade sina liv vid giljotinen. Danton blev utmanövrerad av Robespierre. Med Robespierres avrättning avslutades den period som är känd som terrorn eller skräckväldet.

Hilary Mantels Frihet (utgiven i original 1992), är första delen i en trilogi om de tre revolutionärerna Danton, Robespierre och den mindre kända Camille Desmoulin. Vilka var de verkliga människorna bakom de allvarliga poserna på de samtida porträtten? Vad ledde dem till att begå dessa förfärliga handlingar?

Frihet handlar om tiden fram till och med Bastiljens stormning 14 juli 1789, ett av de datum som ibland räknas som revolutionens startpunkt. Alla de tre huvudpersonerna växer upp under tämligen alldagliga borgerliga förhållanden. Alla tre tjänar sitt levebröd som jurister. Det som kanske är mest kännetecknande i Mantels bild av dem är att det är inget särskilt med dem.

De gör som människor gör mest. Sliter med utbildningar, har affärer, letar efter arbete, gifter sig och skaffar barn. Så långt är det mer ett borgerligt relationsdrama än något annat. Det är effektfullt eftersom vi kanske är mer vana vid att historiska romaner i allmänhet, och särskilt de som behandlar ett så dramatiskt skeende som franska revolutionen, snarare brukar vara äventyrsromaner av något slag.

Vi får egentligen inte veta så mycket om de radikala idéer de hyser. Inte var de kommer ifrån eller varför de anammar den. De är som sagt mer intresserade av kvinnor och karriär. Kvinnor, ja. Även om det är tre män som huvudfigurer så är det ändå fullt av intressanta kvinnoporträtt. Det är inte alls så att de spelar andrafiolen i dramat. De sociala konventionerna finns där, men rundas elegant av de som kan spelet. Men måhända är det som Henrik Berggren skriver i sitt efterord: kanske är det mer Oxford 1964 än Paris 1784.

Och så finns den ju där som en mäktig underström. Revolutionen. Det är omöjligt för oss att läsa om Robespierre utan att veta hur det slutar och vilken betydelse han kommer att ha. Liksom om Danton. I Mantels roman stiger de dock fram som de levande människor av kött och blod de en gång var. Som naturligtvis inte vet hur det hela kommer att sluta. Det är som att de i denna första del av trilogin sätter ner fötterna i en porlande bäck utan att kunna ana att en springflod inom kort kommer att svepa dem med sig – och med dem praktiskt taget hela Europa.

Romanen i sig då, som roman betraktad? Det finns metodproblem när man skriver om verkliga historiska gestalter och har ambitionen att personer och händelser ska vara korrekt förankrade i rum och tid. Det går så att säga inte helt enkelt att anpassa den befintliga dramaturgin till en mer konventionell sådan. Berättelsens toppar och dalar blir på sätt mindre genomskinliga. Det behöver inte vara av ondo. Frihet är ändå tydligt första delen av tre och tjänar kanske mer som en prolog inför den dramatik som komma skall.

Det vimlar av gestalter och sidohistorier vilket ibland gör det hela lite rörigt. Det finns dock ett personregister i början som hjälper till att hålla reda på personerna. Och jag ser i alla fall fram emot att möta dem igen när nästa del kommer ut.