Recension

: Historien om två städer
Historien om två städer Charles Dickens
2017
Modernista
8/10

Revolutionen och landsflykten

Utgiven 2017
ISBN 9789186629113
Sidor 430
Orginaltitel A tale of two cities
Översättare Lily Ålund
Först utgiven 1859

Om författaren

Charles Dickens föddes 1812 i Portsmouth, Hampshire, och dog 1870 i Higham, Kent. Han var journalist, författare och tidskriftsredaktör. Många av hans populära romaner publicerades först som följetonger i tidningar – däribland debutromanen Pickwickklubben (1836-37). Andra välkända titlar – det sägs att hans böcker aldrig gått ur tryck – är bland andra Lysande utsikter (1861), En julsaga (1843) och Oliver Twist (1837-39).

Sök efter boken

Giljotinen tornar upp sig över omslaget till den här utgåvan av Charles Dickens klassiska Historien om två städer. Det där var nog förresten en tautologi, att säga att Dickens är klassisk. Dickens är synonym med klassisk.

Inledningsraderna till Historien om två städer är till exempel så berömda att jag nästan får overklighetskänslor när jag läser dem.

Det var den allra bästa av tider, och det var den allra värsta. Det var visdomens tid, det var oförnuftets tid. Det var både trons och vantrons epok. Det var ljusets årstid och mörkrets årstid, hoppets vår och förtvivlans vinter. Allt låg framför oss, och intet låg framför oss. Vi var alla på väg direkt till himlen – eller till det motsatta stället. Kort sagt, tidsperioden liknade så mycket nutiden, att några av de mest högröstade av dess beundrare hävdade, att den var enastående i världshistorien.

Perioden Dickens beskriver är alltså franska revolutionens tid, som redan på hans tid låg 70-talet år i det förflutna. Det är också en stor anledning till att jag plockar upp den – revolutioner är fascinerande. Så mycket ambitioner och drömmar som plötsligt fattar eld och inte sällan brinner upp. Varför är det så förbaskat svårt att förändra samhället på ett vettigt sätt?

Det Dickens beskriver här är emellertid långt ifrån några intellektuella visioner om ett bättre samhälle. Här är det förtrycket av människorna som fungerar som en krutdurk. De har ingenting kvar att förlora, och då smäller det. Den där dubbelheten som är så tydlig i inledningsraderna finns med hela tiden. Revolutionen är förskräcklig, blodtörstig, men den är också en begriplig reaktion på ett tillstånd som i sig var förskräckligt och blodtörstigt.

Det är i den dubbelheten som Dickens är briljant här. Han är högtravande, han är satirisk. Han är djupt kritisk, och djupt inkännande. Men det är samhällsskildringen jag tar med mig från den här romanen, inte så mycket intrigen och karaktärerna.

Tvärtemot har jag svårt att komma in i den. Jag snubblar på det omständiga språket – fastän omslaget är nytt, snyggt och suggestivt är översättningen gammal, och det märks – och har svårt att få grepp om vad det går ut på. Vilka karaktärer är egentligen centrala, och när ska den där revolutionen börja?

Istället inleds romanen med en omständlig resa genom England, mot Frankrike, där en bankman ska hämta en gammal klient som länge suttit fängslad. Med sig får han klientens vackra, genomgoda och genomkvinnliga unga dotter. Senare ställs en man inför rätta som fransk spion, och går faktiskt fri. Liksom den fängslade mannen, doktor Manette, är han fransk migrant, men mannen, som kallar sig Darnay, har inte räknats till regimens fiender. Han är tvärtom en adelsman, visar det sig, som avsagt sig sina privilegier, men som ändå, när revolutionens stubin brunnit ut, ska få svårt att avsvära sig släktens ogärningar.

Asch, det skulle ta ytterligare minst en sida att försöka förklara alla dessa turer. Hade det inte varit för allt våld och blod hade det kunnat likna intrigen i en svensk pilsnerfilm. Det är tidshopp och förvecklingar, alla är kära i den vackra unga dottern, och fysiska dubbelgångare spelar en stor roll. Mitt i ordrikedomen slås jag plötsligt av hur filmiskt Dickens ändå bygger upp spänningen till slut.

Den enda karaktär jag egentligen skulle läsa romanen för är den ondskefulla revolutionären madame Defarge, som stickar såväl vid bardisken som vid giljotinen, och som skamlöst gör sin egen agenda till revolutionens. I hennes stickning ryms, långt innan de första huvudena faller, listan över alla dem hon och hennes man anser kvalificera sig för dödsstraff. Bara det.

Nej, det här är en roman att läsa för tidsskildringens skull, och för de bevingade orden. För det är den väldigt värd att läsa. Även om den tar sin tid att komma igång.

Ella Andrén

Publicerad: 2021-01-24 00:00 / Uppdaterad: 2021-01-23 23:29

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #8358

Inga kommentarer ännu

Kommentera

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?