Recension

: Jerusalem
Jerusalem Selma Lagerlöf
1997
Albert Bonniers förlag
9/10

Favorit i repris: Odödligt om människans våndor

Utgiven 1997
ISBN 9100563854
Sidor 491
Först utgiven 1901, 1902

Om författaren

Selma Lagerlöf

Selma Lagerlöf (1858-1940) föddes och dog på Mårbacka i Värmland. Under några år bodde hon även i Falun. Hon var utbildad lärarinna och undervisade under en period i Landskrona. Debuterade gjorde hon 1891 med Gösta Berlings saga. Till hennes många älskade berättelser hör också Jerusalem (1901-02), läroboken Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige (1906-07) och Kejsarn av Portugallien (1914). Lagerlöf fick Nobelpriset i litteratur 1909 och satt själv i Svenska akademien fr o m 1914.

Selma Lagerlöf – Nobelprisets sida om författaren.

Selma Lagerlöf-sällskapet – Det litterära sällskapet tillägnat författaren.

Sök efter boken

Favorit i repris-C

Hösten 2020 fyller dagensbok.com 20 år. Det vill vi fira genom att publicera några favoriter i repris. Lena Nöjd har plockat fram denna recension från arkivet, och skriver här om sitt urval:

Det är fantastiskt att en roman skriven för mer än hundra år sedan fortfarande ger intressanta reflektioner. Så känner jag när jag läser Selma Lagerlöf-eposet Jerusalem. Ingången till recensionen från år 2014 är en humoristisk serieruta av Liv Strömqvist kring ordet ”livspussel” (kommer ni ihåg hur trendigt detta ord var för cirka 8 – 10 år sedan? Hu!). Att jämställa nutidsmänniskans tillvaro med människans historiska villkor har sina poänger.

Men ett skönlitterärt konstverk som Jerusalem innehåller så mycket mer än redogörelser av hårt arbete. Tankar, känslor, omsorg och visioner är levandegjorda som vore de berättade av mina egna vänner idag. Livets käftsmällar kommer förr eller senare i varje människas liv. Det är fasansfullt, men också trösterikt på något sätt – när några ändå klarar sig ur svårigheterna.

Läshälsningar
/Lena, redaktionen

I tidningen Filter läste jag en serieruta av Liv Strömqvist, tagen ur sitt sammanhang men ändå begriplig, där Lussi, en demon från medeltiden, attackerar en piga och frågar henne varför de ej har ”plägat sin sill” i år. Pigan rycker på axlarna och hasplar ur sig ett ”Amen du vet, livspusslet”.

Det är roligt, men egentligen hade folk samma bryderi att få livet att gå ihop förr, som vi har idag. Det blir tydligt när jag läser Jerusalem. Den utspelar sig visserligen inte under medeltiden, och fokus var förstås lite annorlunda än idag. Färre saker stressade. Under sekelskiftet från artonhundra till nittonhundratal var klassklättring fortfarande inget vida begrepp på den svenska landsbygden. Även om Selma Lagerlöf själv ägnade sig åt en enorm sådan, när hon som kvinna valde att utbilda sig till lärare, för att senare bli författare; och än senare världsberömd och nobelprisad sådan, invald i akademin och allt.

Det var en ung karl som gick och plöjde sitt träde en sommarmorgon. Solen sken ljuvligt, gräset var vått av dagg, och luften var så frisk, så att det kunna inga ord beskriva. Hästarna voro smått yra av morgonluften och drogo fram plogen som på lek. De hade en helt annan lunk än den vanliga, karlen fick nära nog springa för att kunna följa dem.
Jorden, som vändes upp av plogen, låg svartbrun och sken av fukt och fetma, och han, som plöjde, gick och gladde sig åt att snart få så råg där. Han tänkte för sig själv: ”Hur kan det komma sig, att jag stundom gör mig så svåra bekymmer, och tycker, att det är tungt att leva? Kan det behövas något mer än solsken och vackert väder för att vara säll som ett Guds barn i himmelen?”

Bonden Ingmar som plöjer sin åker i inledningsscenen av Jerusalem, som på sin tid gavs ut i två band, en kom ut 1901 och den andra 1902, är en av Ingmarssönerna, som på löpande band får ärva Ingmarsgården, den dalsländska byns stolthet. Det har varit på samma sätt så länge folk kan minnas. Men en dag ska allt kastas omkull. Det är när Hellgum kommer till byn, med en ny sorts lära. Den delar byborna i två läger. De som bestämmer sig för att bryta upp och följa Hellgum till Jerusalem för att leva det rättrådiga livet, och de som stannar kvar och brukar sina gårdar.

Selma Lagerlöf har många stora kvaliteter. Språket är förstås en av dem. När hon var ung blev hennes far sjuk och då bad hon till Gud att göra honom frisk, om hon lovade att läsa bibeln från pärm till pärm. Det lyckades på så vis att fadern fick leva ytterligare sjutton år, och det präglade hennes språk och grunden i hennes författarskap. ”Det hände sig på den tiden”, är till exempel inget ovanligt grepp i den lagerlöfska prosan. På samma sätt återvände hon ofta till människors förhållningssätt till Gud och tro.

Det sägs ofta om nobelpristagare att de är svårtillgängliga, men jag tycker tvärtom; de allra bästa nobelpristagarna är de som talar till oss alla. Och det är inte svårt att läsa Selma Lagerlöf. Några sidor tar det att komma in i den ålderdomliga svenskan, visst, och vissa ord har med tiden ändrat betydelse (roligast är ordet ”uteställe”, som 1901 tydligen hette ”lekstuga”; när och hur kom den förändringen, kan man undra?). Men precis som med August Strindberg talar människoödena och de tankar och känslor som kommer till uttryck, till oss, som vore det skrivet igår.

”Sagoberättaren” får hon ofta kallas; jag håller både med och inte med. Visst är det ett sagolikt vackert språk, där naturbeskrivningar och trolldom får ta plats som en inte är van i alster idag. Det känns sällan daterat, utan snarare inspirerande. Och så den specifika rösten, som i Jerusalem går in och ut ur berättarperspektiv med en lätthet som jag avundas, som en allvetande berättarröst, som aldrig skymmer texten med sitt jag. Men det känns också nedvärderande på något vis, med epitetet ”sagoberättare”. Som om det handlade om sagor och påhitt, när det snarare är en just allmänmänsklig verklighet som Lagerlöf så drabbande återger.

För det är livsödena som bygger upp Jerusalem som bok. Och här återkommer jag till vad jag skrev i inledningen, om livspusslet. Den gifter sig med den, och så var det klart? Trodde du, ja. Nej, i Jerusalem är det komplikationer i kärlekslivet värdig en såpa! Det är ungdomsförälskelser, det är skuld och skam och det är ödesmättade profetior om vartannat. Det är folk som dör med pompa och ståt, folk som åker i fängelse, och folk som mister allt och måste börja om på nytt. Det är folk som tröstar sig med sprit, då som nu; med den skillnaden att det då oftare råddes till avhållsamhet än det görs idag… (Inget moraliserande, bara en iakttagelse.)

Boken (eller böckerna) filmatiserades av Bille August för några år sedan, och alla som sett den filmen minns den drabbande scenen där den lilla flickan kommer för nära elden. Hon har precis lärt sig att gå, mamman sitter fastbunden av en lamhet som kommit över henne och gjort hennes ben orörliga, och flickan vandrar intet ont anande fram till eldstaden. Scenen är ett så bra exempel på hur löst och ledigt och kortfattat Lagerlöf kan återge de mest dramatiska skeenden, och ändå få läsarens puls att höjas. De största författarna litar på sin läsare. Ord kan bara nå så långt, men läsarens fantasi tar vid och målar ut resten. Jag avslutar med den scenen. Och håller ni inte med mig, så säg.

Men helt plötsligt såg Karin, att hennes lilla flicka reste sig och skyndade fram mot spisen. Den lilla hade just fått syn på elden, som brann där. Hon skrek till av glädje, kröp och sprang fram mot den, allt vad hon orkade.
Karin ropade henne tillbaka, men barnet lydde inte. Det arbetade för att komma upp i spisen, ramlade ner ett par gånger, men nådde äntligen upp på spishällen, där elden brann.
- Gud hjälpe mig, Gud hjälpe mig! sade Karin. Hon började ropa högt, fastän hon visste att ingen människa fanns i närheten.
Flickan lutade sig skrattande fram mot elden. Då ramlade ett brinnande vedträ ner ur brasan och föll på hennes gula kolt.
Med detsamma stod Karin upprätt på golvet, sprang fram till spisen och ryckte till sig barnet.
Inte förrän hon hade fått skaka bort alla gnistor och kol och synat flickan och funnit henne oskadad, besinnade hon vad som hade hänt. Att hon stod på sina ben, att hon hade gått, att hon kunde gå allt fortfarande!
Karin erfor den största själsskakning, som hon hade känt i sitt liv, och på samma gång den största lycka.
Hon kände, att hon stod under Guds särskilda vård och styrelse, och en helig Guds man hade han sänt inom hennes dörrar för att hjälpa och hela henne.

Jerusalem passar utmärkt som läsning om kvällarna, sätt av några timmar åt gången så att du kan plöja långa stycken. Inte minst är det intressant att läsa om en tid då jordbruket blomstrade lika mycket som den kristna tron, i kontrast till dagens sekulariserade importsamhälle.

Recensionen publicerades första gången den 25 januari 2014.

Lina Arvidsson

Publicerad: 2021-01-23 00:00 / Uppdaterad: 2021-01-22 21:14

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #8352

Inga kommentarer ännu

Kommentera

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?