Recension

: Längtan bor i mina steg
Längtan bor i mina steg Klara Zimmergren
2014
Forum förlag
8/10

En lektion i att inte fråga

Utgiven 2014
ISBN 9789137141091
Sidor 294

Om författaren

Fotograf_Ola_Kjelbye
Fotograf: Ola Kjelbye

Klara Zimmergren (född 1967) är komiker som tillsammans med Mia Skäringer gjort radioprogrammet ”Roll on” och teveprogrammet ”Mia & Klara”. Klara Zimmergren är dessutom radiopratare, skådespelerska och programledare. 2012 var hon sommarpratare och talade om sin barnlöshet.

Sök efter boken

Jag var en trogen lyssnare av humorprogrammet Roll on med Klara Zimmergren och Mia Skäringer som gick för några år sedan. Jag skrattade så att jag grät varje gång. Mycket av det roliga låg i att det var så himla sorgligt – också! Lika delar av varje. En portion dråplighet och en portion slag i magen.

När jag senare läste Mia Skäringers Dyngkåt och hur helig som helst så blev det tydligt att några av karaktärerna i Roll on byggde på egna roller och egna sorger. Samma känsla får jag nu när jag läser Längtan bor i mina steg. Jag minns en sketch där en ensamstående kvinna sitter hos psykologen. En klocka tickar ödesmättat i bakgrunden och kvinnan berättar att det känns extra jobbigt att vara ensamstående så här kring jul, att det är jobbigt att komma hem till barndomshemmet ensam när syskonen kommer med sina familjer. Psykologen säger något i stil med: ”Ja, gud vad hemskt! Jag kan inte ens sätta mig in i hur jobbigt det skulle vara, själv kommer jag ju alltid till mina föräldrar hand i hand med min man som jag varit gift med sedan jag var 18!”

Den där okänsligheten återkommer ofta i Längtan bor i mina steg. Folks okänslighet när de klampar in i andra människors liv och frågar om sådant de inte har med att göra. Av nyfikenhet, av någon förfelad artighet eller kanske enbart av tanklöshet: ”Har du barn?”. När man läst den här boken förstår man att det inte är en fråga man någonsin behöver ställa. De som har barn kommer snart nog att säga något som gör att du förstår att de har barn och då kan du prata om dem. De som inget säger har troligen inga barn och du har ingen aning om varför, så låt bara bli att fråga.

Den längtan som beskrivs på Zimmergrenskt manér med lika delar dråplighet och lika delar slag i magen är tvådelad. I den första halvan av boken beskriver hon sin längtan efter någon att dela livet med. Ett förhållande som räcker längre än några månader, ett förhållande som man kan bygga något på. Hon beskriver ett roligt liv som plötsligt förändras när alla runtomkring plötsligt lever på ett annat sätt. När kärleken äntligen dyker upp visar det sig att tåget har gått för att skaffa barn. Nästa längtan och kamp tar vid. En hjärtskärande kamp där det nästan är som att två liv levs samtidigt. Ett yttre, vanligt där folks dumma frågor pareras med sneda leenden och ett annat bakom kulisserna där alla energi går åt till att försöka ytterligare en gång.

Förutom om längtan skriver Zimmergren om sin kärlek till djuren. Till de hundar som varit hennes trogna följeslagare, men också andra djur. Alla andra djur faktiskt. Vid ett tillfälle förstörs nästan en utlandssemester av att se djur plågas och Zimmergren ingriper genom att traska i väg till polisen på orten.

Cecilia Bergman

Publicerad: 2014-08-04 00:00 / Uppdaterad: 2014-08-03 15:02

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #5777

Inga kommentarer ännu

Kommentera

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?