Jag är normalt sett inte alls svag för sanna historier. Tycker snarare att begreppet ”based on a true story” är lite urvattnat. Men som mamma varande mitt i småbarnsåren är det stört omöjligt att värja sig mot den här beskrivningen:

Under loppet av nio månader slogs mitt liv i spillror. Alla våra tre barn diagnostiserades med autism, utvecklingsstörning och betydande utvecklingsförsening till följd av en ytterst ovanlig genmutation med endast tre kända fall i världen … Min man lämnade mig och barnen för ett nytt liv utan oss i Tyskland. Han ville som han sa köra Porsche igen. Mamma avled i bukhinnecancer och pappa drabbades av en allvarlig sjukdom. Jag förlorade nästan fotfästet.

Och man tror kanske lite att man redan läst boken när baksidestexten avslöjar så mycket. Men det har man inte. För det här är ett drama som rullas upp värre och svårare än jag tror nästan någon kan sätta sig in i. Författaren beskriver ingående stressen när de tre barnen inte sitter still samtidigt, hur allt stegras när ingen av dem kan ta till sig vad hon säger. Hur ingen av dem kan gå på toaletten eller äta själva. Att det är som att ha tre ettåringar samtidigt, fast de är betydligt äldre. Hur hennes man vägrar ta till sig att barnen är annorlunda, han viftar bort läkarnas diagnos som dumheter. Går ut på verandan och tar en cigarill samtidigt som han skickar sms till någon annan.

Språket är ibland lite stolpigt men oftast flyter det bra, jag vänder inte bladen bara för berättelsen utan för att språket böljar. Romansen i början av boken är stundtals lite väl detaljerad, man förstår hur kära de är i varandra — det blir lite väl många romantiska promenader och middagar. Men skapar en tydlig kontrast till livet efter att barnen fötts. Jag förstår tanken. Det finns många starka scener i den här boken. De flesta rymmer pappans psykopatiska tendenser. Här är ett utdrag ur en mer fysisk scen när hela familjen åkt på badutflykt i idylliska Bromma:

Som vanligt sprang pojkarna i förväg med varsin badring ner till stranden, de ville hoppa i vattnet på en gång. Jag drog Ebba i vagnen och bar på en picknickkorg med bullar och Festis. Jag såg hur Ludwig, i shorts och tröja, redan var halvvägs ut i vattnet när Friedrich hann ifatt honom.

”Still stehen, Ludwig! Du måste ta av dig kläderna först.”

Friedrich tog bryskt tag i Ludwigs arm och fick till slut på honom badbyxorna. Jag hörde hans irriterade röst när jag lyfte Ebba ur vagnen för att smörja in henne med solkräm. Ludwig slingrade sig ur Friedrichs grepp och sprang ut i vattnet igen där han började skvätta vilt omkring sig.

”Jetzt ist Schluss!”

Ludwig fortsatte att plaska och skrek högljutt.

”Schluss habe ich gesagt!”

Friedrich gav honom ett par hårda örfilar. Ludwig började gråta förtvivlat.

”Vad gör du, slår du Ludwig? Är du inte riktigt klok!”

Man blir stundtals arg på Gunilla för att hon inte tidigare lämnar Friedrich. Men samtidigt gestaltas det så väl att hon hoppas att den man hon en gång gifte sig med ska komma tillbaka. De var ju så lyckliga, vad har hon gjort för fel? Hon skuldbelägger sig såväl för hans missnöje som för sina barns sjukdom. Men hela tiden är det tydligt att kärleken till barnen är helt enorm. Det är vackert. Jag lär mig mycket av den här historien, om diagnoser och hur livet kan se ut och blir också tacksam över mina egna, än så länge, friska barn. Och jag undrar hur en man kan bete sig som Friedrich gör. För det blir värre än det jag målat upp för er ovan.

Mycket värre.